Blogg / Nyhetsarkiv
Nästa 10 >>
2026-04-04, Johan Lindahl London är tydligen en av de kameratätaste städerna i världen. Har jag hört någon gång. Alltså, övervakningskameror. Mångtusentals. Flera av dem har en betydande inverkan på handlingen i serien ”The Capture”, vars första säsong jag först nyligen fått upp ögonen för via ett antal tips som dykt upp i samband med att den tredje säsongen lanserats. Den första producerades redan 2019 och har aldrig riktigt funnits på min karta förut. Titeln har fladdrat förbi här och var men inte mer än så. Några avsnitt in är det uppenbart att här finns någonting. Kanske till och med något som var lite före sin tid. Ung ambitiös kvinnlig polis (Holliday Grainger) har just övervakning som specialitet, men testar vingarna på en annan rotel för att komma framåt i karriären. Men bevakning och kameror som avgörande verktyg slipper hon inte ifrån, när hon tar sig an fallet med en ung soldat (Callum Turner) som precis nyligen frikänts för ett misstänkt krigsbrott i Afghanistan. Bevisningen som hjälper honom där är ett expertvittnesmål om att kameror som soldater bär med sig på hjälmarna kan lida av en fördröjning vad gäller ljudet. En liten detalj kan tyckas, men viktig i sammanhanget.
Synnerligen snabbt efter att frisläppandet misstänks han i stället för ett annat brott. Kidnappning och kanske något ännu värre, på grundval av bevisning som utgörs av – just det – övervakningskameror. Fallet verkar solklart, men själv är han helt oförstående. Han har visserligen varit på en viss plats och tillsammans med en kvinna (för övrigt hans advokat) men det som syns på upptagningen känner han inte alls igen. Eller gör han? Är det något posttraumatiskt? Eller vad?
Det rör sig fort framåt efter det. Vem ska man tro på egentligen och vad är det för ett samhälle vi byggt upp med all denna konstanta närvaro av bildupptagningar, bevakning och ansiktsigenkänning. För vår egen säkerhet eller för någon annans kontrollbehov? Här finns flera underliggande frågor som knappast blivit färre sen den här första säsongen såg dagens ljus. Borde den rentav kännas aningen åldrad sju år senare? Engagerande är den i alla fall. Akut fängslande. Och just den här typen av verklighetsnära paranoia och utbredd misstro är något som britterna kanske gör bättre än någon annan.
Serieskaparen heter Ben Chanan. De här sex avsnitten i första omgången återfinns just nu på HBO Max, tillsammans med hela den andra och åtminstone delar av den nyligen påbörjade tredje säsongen.
Fångande fakta om serien från IMDb
2026-03-21, Johan Lindahl 40 år sedan. Just det, förra året. 1985 var ett händelserikt år. Bland annat levererades Live Aid, ett gigantiskt globalt fenomen som många fortfarande hyser bestämda åsikter om. Vad var det egentligen som hände och hur började allt? En relativt nysläppt dokumentärserie på SVT Play ger inblickar bakom kulisserna; en ren guldgruva för oss som växte upp under den här perioden och kommer ihåg första singelsläppet av ”Do They Know It’s Christmas” och de efterföljande konvulsionerna. Allt som hände kring frågan om välgörenhet, artisters trovärdighet och vad sådana här initiativ egentligen har för betydelse i det stora hela. Oerhört intressant. Inte minst första avsnittets bevarade klipp från sessionen i studion när den här famösa julsången skapades, hur upphovsmännen och alla övriga inblandade resonerade och hur de ser på det nu fyra decennier senare. Initiativtagarna Bob Geldof och Midge Ure får givetvis stort utrymme. Men inte bara de. Det här är både kulturellt, sociologiskt och humanitärt en värdefull historieskrivning. 1980-talet var ett innehållsrikt decennium och för många av oss formativt. Det kan inte gärna vara något annat när man tillbringat sina tonår under den eran eller hur?
Det är slående hur snabbt projektet snoddes ihop, julsingeln som startade processen. Att få ihop så många av de mest kända artisterna i Storbritannien med kort varsel och be dem sjunga någon rad var, samtidigt som stora egon krockade i studion (enligt de tillbakablickande permanenta figurerna själva). Flera av dem hade sin bakgrund i arbetarklassen och vad innebar det för musiken och uttrycken i sig? Nästan löjligt fascinerande dokument.
Liksom rösterna från Etiopien, representanter från landets ledning vid den tiden och vanliga människor som drabbades av svältkatastrofen som pågick. Bob Geldof återger hur han princip pushades till att själv resa ner till Afrikas Horn för att medierna skulle fortsätta vara intresserade av frågan och hur han mötte såväl den hårdföre ledaren för landet, general Mengistu och sedan även den också rätt hårdföra brittiska premiärministern Margaret Thatcher – utan att riktigt ha klart för sig hur man förväntas föra sig i sådant sällskap.
Den stora galan sommaren 1985, som de flesta kanske framför allt förknippar med frågan skildras i andra och tredje avsnittet. Där skildras även inspelningen av den amerikanska uppföljaren USA for Africa, där gräddan av deras artistelit sjöng in sjuminutershymnen ”We Are the World”. Geldof var där för att inspirera, men frågan är hur många av högdjuren som verkligen visste vem han var?
Dokumentärserien fortsätter syna dåläget från olika vinklar, inklusive de praktiska problemen med att faktiskt få fram hjälpen dit den behövdes. Eller kontroverserna kring att det ansågs vara för få svarta artister inblandade i Live Aid, den historiskt omfattande dubbelkonserten i London och Philadelphia, där exempelvis Phil Collins först gjorde ett set med Sting i London, sedan satte sig på ett Concorde och flög över till Philadelphia för att medverka där också. Bono var missnöjd med sin frisyr under galan och har en del självkritiska saker att säga även i övrigt. Bob Geldof ville egentligen inte ha med Queen, men fick ge sig och resten är en sorts historia. Flera medverkande kommer till tals och verkar ärliga med att det fanns en dubbelhet; både chansen att göra en insats, men också en möjlighet att synas för den största publiken någonsin.
I Philadelphia var Madonna ett av affischnamnen. Led Zeppelin begick något slags återförening, men tydligen var inte framträdandet så lysande och de har själva motsatt sig att något av det visas i dokumentären. Legendaren Nile Rogers bidrar med en del återblickande kommentarer. Soulbirden Patti LaBelle minns hur hon klev omkring bland sladdar och vattenpölar nedanför scenen och folk omkring fruktade att hon skulle få en elstöt.
Sedan var det kanske uppdraget slutfört för de flesta artister den dagen, men knappast för Bob Geldof som hade ansvaret att följa upp vad som hände med alla inströmmade pengar. För det kom faktiskt in ett antal miljoner. Han reste runt i ett antal afrikanska länder för att utvärdera behoven och kommunicera med organisationer på plats. Representanter för exempelvis Oxfam och Läkare utan gränser kommer själva till tals. Etiopiska regeringen genomförde även folkförflyttningar under perioden, vilket olika hjälporganisationer sinsemellan hade olika reaktioner på.
Men det handlar även om hur Geldof fortsatte engagera sig i frågan om svält och dess orsaker, hur han fortsatte utöva inflytande på regeringar och deras responser eller brist på sådana vid kommande katastrofer av liknande slag, även under nuvarande millennium. Förre brittiske premiärministern Tony Blair fick till exempel påringningar från artisten, med förslag om att avskriva afrikanska länders statsskulder. Som sagt – det här är späckat med samhällsorienterande stoff.
Dokumentärserien ”Live Aid – 40 år” ska finnas kvar på SVT Play till slutet av 2027.
”Live Aid - 40 år” på SVT Play
2026-03-15, Johan Lindahl Igen? Eventuellt mot bättre vetande, dags att försöka sig på några prognoser, förutsägelser eller profetior. Oavsett om jag sett allt viktigt eller inte. Vilket jag vanligtvis inte har. Det där kan variera väldeliga. Fjolåret känns i perspektiv som ett ganska smalt år. Flera fascinerande filmer att rangordna, det vill säga om man redan hade haft en rimlig chans att se dem före själva galan. I år tycks det stora slaget stå mellan två giganter som redan dragit storpublik i salonger och på berörda plattformar. Frågan är vilken av dem som verkligen kammar hem de tyngsta prestigepriserna. Båda har något explicit popkulturellt, lättillgängligt och actionladdat i sig samtidigt som de inte saknar djupare resonans. De känns relevanta i en tid när världen är, som alla vet, orolig.
”One Battle after Another” versus ”Sinners”. Kan någon annan konkurrera på allvar? Förutom ”Hamnet” som jag tyvärr inte kan uttala mig om. Här återfinns även norska ”Sentimental Value” som jag precis hunnit beta av nu i helgen. I kategorin bästa film skymtas även bilåkardramat ”F1” – vilket är en aning generöst från nomineringsjuryn, liksom senaste versionen av ”Frankenstein” från Guillermo Del Toro. Imponerande i flera avseenden, men saknar något avgörande. Ett par utmanare till som jag definitivt ser fram emot men bara haft kortare sejourer på bio här i småstaden vid den stora sjön. Framför allt skulle jag framhålla brasilianska ”The Secret Agent”, som verkar väldigt lovande. Men vem som tar hem den kategorin återkommer vi till senare.
Överhuvudtaget hamnar fokus här på de avdelningar där jag har en rimlig chans att göra en bedömning. Dels utifrån det jag själv sett, men även vad experter med mer heltäckande perspektiv har tipsat om. Så, blir det unge gentlemannen Timothée Chalamet som tar hem bästa skådespelare för rollen som besatt bordtennispionjär i ”Marty Supreme”. Jo, vi säger väl det. I motsvarande avdelning för damer osar det väl ändå Jessie Buckley som Mrs Shakespeare i ”Hamnet”. Irländska Buckley har växt fram som en gigant i sitt fack under ett antal års tid, lika mycket via TV-sammanhang (”Chernobyl”, ”Fargo”) som film.
Kvinnlig biroll: jag slår till med Nigeriafödda Wunmi Mosaku för ”Sinners”. Hon kan ha samlat ihop till det här efter ett antal färgstarka uttrycksfulla insatser i mindre filmproduktioner som ”His House” och även TV-serier (exempelvis ”Temple” och ”Lovecraft Country”) som kanske inte rönt lika mycket bred uppmärksamhet som de förtjänar. Manlig biroll: som skandinav kanske vi hoppas på Stellan Skarsgård för ”Sentimental Value”, samtidigt som Benicio del Toro är väldigt engagerande i ”One Battle After Another”. Nu ser det snarast ut som om Sean Penn i samma film har mest momentum, som termen lyder.
Regi: Tror faktiskt på Ryan Coogler för ”Sinners”. Helt enkelt för att de två huvudkandidaterna troligen kommer att fördela skörden ganska jämnt mellan sig. Exakt varför? Bara en allmän föraning. Bästa manus efter förlaga? Hmmm. ”Hamnet”, med tvekan. Den handlar trots allt om Shakespeare, även om han själv inte skrivit det här. Eller har han?
Originalmanus: ska ”Sentimental Value” få någonting här i stället? Originalsång: den där mystiska kategorin som borde kunna vara så attraktiv men ofta domineras av lättglömda, halvdana kompositioner. Här finns dock en kandidat från ”Sinners”, vilken möjligen utgör en del av deras begränsade segertåg. Blågule Ludwig Göransson är möjligen förstahandsfavorit till pokalen gällande bästa originalmusik för samma film.
Kategorin Bästa internationella film ser stark ut, att döma av det jag hört om det jag inte sett. Spanska ”Sirat” har hyllats hårt på senare tid. Men så har även brasilianska ”Secret Agent”. Försiktig förutsägelse till fördel för den sistnämnda.
I övrigt existerar ett antal kategorier jag hoppar över. Men för kostymer kanske ”Frankenstein” belönas trots allt. Något ska den väl ändå få? Om inte annat för syns skull. Smink och scenografi kanske också landar i dess trängtande famn. Klippning: ”One Battle…”. Filmfoto: ”Sinners”. Specialeffekter: ”F1”. Men det råder rätt hård konkurrens i alla de här departementen. Och så där nya rubriken casting eller rollbesättning: ”One Battle”, knappt före ”Sinners”.
Till sist: vilken är egentligen 2025 års fantastiskaste film enligt filmfabrikens egna? Det borde bli ”One Battle After Another”. Den är helt enkelt sammantaget, som helhet, bäst av de filmer jag själv rättvist kan bedöma. Vilket alltså utesluter ett par kandidater i kategorin. Men det är så mycket som sammanfaller här; insatserna på duken, frågorna som står på spel, hur den landar i tidsandan. Förmågan att fylla två och en halv timme med så mycket och ödsla så lite. Det borde fälla avgörande utslag. Om ett antal timmar kommer facit…
Fullständiga listan över nominerade från AkademinRelaterat tema:
Tema: Oscar för bästa film
2025-11-14, Johan Lindahl Räck upp handen! Hur många har i någon mening växt upp med Mupparna som sällskap? Avstickaren eller avknoppningen till barnprogrammet ”Sesam” som åtminstone under min uppväxt förekom i perioder som lördagsunderhållning. Eller var det fredagar? Vem kommer ihåg så här långt efteråt. Det var liksom definitionen på familje-TV. Eller en av flera definitioner. Så här i efterhand kan man slås av att man faktiskt inte riktigt vet vilken den huvudsakliga målgruppen är. Och att det inte spelar så stor roll. Via Disney+ finns i alla fall, om jag räknar rätt, fem säsonger tillgängliga och det är nog samtliga som producerades under den ursprungliga epoken. Så, för att återanstifta bekantskapen är det väl bäst att börja från början, vilket jag gjorde för en tid sedan. Början innebär i det här fallet mitten av 1970-talet. 1976 för att vara exakt.
Kanske behöver något av persongalleriet repeteras. Eller personer… Flera av gästerna kommenterar spontant, eller snarare rakt av efter manus de fått sig tilldelat, hur ovanligt det är för dem att samagera med icke-människor. Men här är de flesta av de klassiska karaktärerna: björnen Fozzie, den inte alltid fullständigt framgångsrike ståuppkomikern. Zoot, Gonzo, Miss Piggy – visst är hon underbar på ett sätt som inte fullt ut kan definieras? De åldrade häcklarna på balkongen: Statler & Waldorf. Och givetvis grodan Kermit som förgäves försöker hålla ihop showen utan komplikationer, vilket han sällan eller aldrig lyckas med. Grejen är ju att vi får följa med både på scenen och bakom densamma. Vänta nu, Svenske kocken då? Jo, han smyger sig in i ensemblen någon gång under den här första vändan också.
Har en del skämt åldrats? Bär hela konceptet tydliga spår av att det faktiskt är ett halvsekel sedan de här första avsnitten spelades in? Tveklöst. Angående inspelningen: visst är det så att konceptet var amerikanskt från början och skaparen Jim Henson liksom större delen av staben var amerikaner, men inledningsvis hade de svårigheter att hitta villiga distributörer i hemlandet, medan däremot ett brittiskt bolag i branschen välkomnade gänget över Atlanten för inspelning och senare samproduktion med amerikanska intressenter som vaknat till liv bättre sent än aldrig. Allting landar inte lika klockrent nu, kanske. Men blandningen av verbala gliringar och slapstick med bokstavliga snytingar inte minst från Miss Piggy framkallar ändå behagliga nostalgiska vibrationer hos vissa av oss.
Tydligen var det inledningsvis trögt, innan showen verkligen etablerats, att hitta gästartister som tände på idén. Och flera av dem som dyker upp under första säsongen kan vara svåra att placera idag. Några är för mig helt okända, andra lite halvbekanta men visst; här finns definitivt ett antal namn som sticker ut. Inte minst lyckas flera av dem göra något extra av sina inhopp. En handfull exempel rakt av: musikalstjärnan med mera Rita Moreno, franske skönsångaren Charles Aznavour, legendaren Peter Ustinov liksom Candice Bergen och Vincent Price. Har jag själv sett just de här episoderna förut? Eller började vi följa serien hemmavid något senare? På den här tiden rådde ofta viss fördröjning mellan när en internationell TV-succé producerades och när den verkligen nådde våra breddgrader. En snittlängd på strax under halvtimmen är ganska lagom i vissa sammanhang när du behöver just en halvtimmes paus från andra åtaganden. Totalt ska det finnas 120 avsnitt och flera av dem jag faktiskt kommer ihåg borde med andra ord uppenbaras sig längs vägen. Ingen panik. Bara en sådan sak som att det återkommande segmentet Rymdgrisarna – Pigs in Space! – inte gjort entré ännu är bara ett av flera skäl att beta av resten av sortimentet i behaglig takt.
Och nu har jag inte ens nämnt de stundtals närmast psykedeliska pausnumren med svåridentifierbara plyschmonster och pulserande musikalisk bakgrund i skön förening. Det är trots allt 1970-tal.
Mer Mupp-historik från Wikipedia
2025-09-20, Johan Lindahl Introduktionen: en först maskerad och oidentifierbar professionell aktör betar av ett antal motståndare för att komma åt någon högst upp, bokstavligen, i ett hus någonstans i världen. Flera år senare låter sammanhanget oss förstå att samma då unga kvinna (nu något äldre) slagit sig ner på en grekisk ö, är allmänt otrevlig mot omgivningen, men tycks ha gett upp den tidigare karriären. Tills den kommer tillbaka för att bita henne där bak. Olyckligtvis eller lyckligtvis, av en slump eller andra orsaker, sammanfaller detta med ett besök från hennes son. En son hon helt uppenbart har utvecklat ett distanserat och ansträngt förhållande till. Men det smäller snart och spänningen skruvas upp till närmast terrornivå vilket föranleder en flykt och ett par raskt levererade överraskningar – för att krångla till allting ännu mer.
Entusiasmen var påtaglig när brittiska podcasten Pilot TV häromsisten synade startsträckan av serien ”Torpeden” (”The Assassin”, SVT Play) vilket väckte mitt intresse. Så ock närvaron av Keeley Hawes (som du definitivt har sett vid ett eller fler tillfällen, oavsett om du tänkt på det eller inte). Hon kan i princip dyka upp var som helst, oftast i brittiska produktioner, lika gärna i rollen som premiärminister med sofistikerad utstrålning och oklanderlig garderob alternativt neddekad, lätt alkoholiserad och förmodligen korrumperad snut vars liv inte gått nånstans hon tänkt sig. Och allt däremellan. Repertoaren är bred. Vad gäller Hawes.
Hur kommer den här historien att utvecklas? Det står inte still någonstans inledningsvis, även om kombinationen av svart komedi, action och ibland rent makaber mordlust är en balansgång i sig. Parallellt med förvecklingarna i Grekland pågår ett, kan man anta, på något sätt relaterat drama i Libyen. I ett fängelse där några interner från olika länder stöter på varandra och deras öden sammanflätas. Hur och varför? Och lyxbåten som ankrat utanför den grekiska ön, med ett syskonpar ombord. Vilka är de och vad har de för betydelse? Förklaringar på vissa av de här frågorna kommer redan i ett tidigt skede. Det kanske inte primärt är slående sannolikhet och socialrealism som eftersträvas, men grytan rörs om och ständigt nya frågor utkristalliserar sig. Om frågor kan utkristallisera sig. Kan de?
Omtumlande intrigvändningar inträffar verkligen i snabb följd. Människor med helt olika erfarenheter och uppfattningar om hur världen egentligen fungerar och vad som kan tilldra sig under normala omständigheter konfronteras och försöker kommunicera igenom varandras respektive filter. It aint easy… Och hur passar den där teckningslektionen i London in i någonting av det övriga? Hawes & Co snurrar vidare till Albanien på jakt efter förklaringar. Samtidigt som ett exklusivt cocktailparty pågår på fransk mark. Vilken är den inflytelserika familjen som ex-yrkesmörderskans unge son möjligen är på väg att gifta in sig i?
De tre första avsnitten hinner bygga upp en rejäl härva. Som det, trovärdighetsaspekten i åtanke och helst inte ägnad mer tankemöda än nödvändigt, är akut frestande att fortsätta hänga på och reda ut.
Mer om ”Torpeden” från IMDb
2025-07-31, Johan Lindahl Tillbaka till ungdomen. Eller till uppväxtens åtminstone på ytan pittoreska irländska småstadsliv. För en kvinna som lämnat hemlandet för ett par decennier sedan och kanske inte velat se tillbaka mer än nödvändigt. Numera jobbar Wendy i TV-branschen och är på väg att utveckla ett programkoncept som inbegriper inspelningsplatser just på Irland. Hon åker dit för att rekognosera. Och återknyter därmed bekantskapen med en ungdomsförälskelse (Paddy Considine) som blivit kvar i byn, etablerat sig som den lokale läkaren men som hon har ett ambivalent förhållande till. En gemensam upplevelse av högst ovanligt slag verkar inte ha ventilerats på länge. Vad kommer det här att handla om i längden? Fokus på deras speciella erfarenhet eller den här lite allmänt illustra samhällsgemenskapen med alla sina små hemligheter som även småstäder har? Det handlar om ”Small Town, Big Story” (visad av SkyShowtime).
Christina Hendricks i huvudrollen som återvändaren Wendy kopplar jag själv fortfarande spontant ihop med sina gästspel i två avsnitt av ”Firefly” för – ja, det är faktiskt också typ två decennier sedan – även om jag själv såg den i efterhand kultförklarade scifi/western-serien några år senare. För de flesta är hon kanske mer bekant från exempelvis ”Mad Men” eller ”The Buccaneers”. Det här är lätt skruvat. Med en betoning på det excentriska, nästan schablonbilder av det typiskt irländska. Om man nu som utomstående vågar försöka definiera vad detta består i. Om inte annat hur irländskhet med ett komedifilter brukar ta sig ut. Men det är inte rakt av en komedi. Det är också ganska uppenbart en historia om att återvända och konfrontera sitt förflutna. Och den i det här fallet till sin barndom och brottsplats återvändande producenten har alltså i sitt bagage en upplevelse utöver det vanliga, något hon burit med sig under många år och bara har en person att dela med. En person som inte själv synes vilja diskutera den mer än nödvändigt. Och hur är det med föräldrarna hennes? Även där finns tydliga spänningar.
Populär tematik, igenkännbara röda trådar och kulturkrockar. Men här finns ett inbjudande tonfall som frestar till att fortsätta ge konceptet en chans, även när helheten tycks lite trevande under de första avsnitten. Vilken sorts serie exakt är det här tänkt att vara i första hand? Potential kan i alla fall skönjas.
Små och stora fakta om serien från IMDb
2025-07-06, Johan Lindahl Nej, det finns tydligen inte tillräckligt många berättelser om brottsliga familjer, syndikat, klaner och ligor. Där gruppen som gör upp sina egna regler i samhället bokstavligen eller bildligen är som en familj. I det här fallet är det väldigt mycket familj som gäller. Irländare på brittisk mark med en patriark som styr sitt inofficiella imperium, men det är snarast en av hans underhuggare som står i centrum, åtminstone inledningsvis. Som sagt; behövs det mer av den här varan? I vilket fall tar det inte många minuter för att bli
hooked. Fastna i det här. Tom Hardy rycker tag i uppmärksamheten och är den drivande kraften under första timmen, samtidigt som Pierce Brosnan, Helen Mirren och andra meriterade medspelare dyker upp och fyller ut bilden av vad det handlar om. Det tar inte lång tid att förstå att när de menar allvar – så menar de allvar. En misslyckad medling kan leda till konkreta åtgärder med väldigt permanenta problemlösningar på väldigt kort tid. Otyglade familjemedlemmar kan ställa till problem i stadens nattliv som måste städas upp på olika sätt. Och förräderi inom familjen är ingen bra idé. En väldigt effektivt berättad och akut fängslande start som tyder på att det kommer att bli svårt att släppa den senaste seriesatsningen från SkyShowtime under den närmaste tiden.
Mer om ”Mobland” från IMDb
2025-05-09, Johan Lindahl Omedelbar energi. Ett ständigt rastlöst, nervöst utlopp av känslor, förväntningar, osäkerhet, och – fler förväntningar. I en miljö som vi kanske tror oss känna till. Och som en insider väljer att skildra på sitt sätt. Metafilm. Eller i det här fallet, metaserie. Hollywood on Hollywood fungerar kanske som bäst när det görs med något slags kritisk distans, eller kanske inte alls distans utan snarare insikten om hur fabriken fungerar. Vilket vi hoppas att de vet hur den gör.
Filmentusiast med flerårig erfarenhet av branschen såsom anställd i ett av företagen som sysslar med just film, i det här fallet ett fiktivt företag, får chansen till en betydande positionsförflyttning uppåt i hierarkin. Hur ska han hantera detta? Och kommer han att förlora sin själ i processen? De frågorna ställs mellan och under raderna rätt omgående. Vad vill han egentligen? Och vad är han beredd att göra för karriären?
Kommer manus redan från scratch att vara späckat av oneliners och referenser som är självklara för folket det handlar om och förhoppningsvis tillräckligt tydliga för oss andra, med syrliga kommentarer och pikar åt olika håll? Jo. Måste man vara lite pervers för att verkligen vara en fantastisk filmregissör? Bara en sådan sak. Kan man kombinera kommersialism med konst på allvar och att få det att bli lönsamt? Vad var egentligen hemligheten bakom den gigantiska succén för filmen om Barbie? Hur uttalas egentligen Steve Buscemi? Frågorna är många. Svaren är nästan ännu fler. Här går det undan direkt.
Jargongen är kort sagt inte barnvänlig. Kanske är det helt enkelt så konversationerna går i Drömfabriken. Här rusar man ut ur porten med ett uppdrag att försöka göra film av ett varumärke kopplat till en dryck vi kanske inte är så vansinnigt bekanta med på den här sidan Atlanten, förutom att den kan generera associationer till ett ökänt massjälvmord i Sydamerika i slutet av 1970-talet (även om det kanske inte var precis den drycken i praktiken som gällde vid just det tillfället utan en billigare variant). Anyway. Det ska tydligen gå att göra film av det märkeskonceptet. För alla märken går att bygga filmer kring numera, eller hur?
Hur många mer eller mindre legendariska figurer i fabriken kommer att dyka upp och spela sig själva? Det har utlovats en bunt av den varan. Och på den fronten går de också ut starkt, med självaste Martin Scorsese som har sin egen idé till en film, vars grundläggande koncept möjligen kommer att krocka med det ovanstående uppdrag som den nytillträdde studiochefen fått sig beordrat att sjösätta av sin egen överordnade. Eller kan helt osannolika visioner kombineras?
Eller… ’helt hysteriskt’ är kanske en hyfsad sammanfattning av första avsnittet. Som är väldigt roligt. Väldigt besvärande i omgångar och fullt av fatala misstag och missförstånd, nödlögner – ja, alla sorters lögner och bullshit – och en i stort sett härligt underhållande nidbild, eller möjligen totalt socialrealistisk skildring av en plats där drömmar föds och uppfylls och ibland stendör. Frågan är hur de kan uppehålla den här standarden i flera avsnitt?
Just det, har jag nämnt att Seth Rogen är spindeln i nätet, navet allt kretsar kring, delvis upphovsman, producent och huvudrollsinnehavare i det här? Ta det som ett hot eller löfte. Men det här är kanske ett drömprojekt för honom och ett sammanhang där han verkligen kommer till sin rättaste rätt.
”The Studio” enligt IMDbRelaterat tema:
Tema: Originalproduktion från Apple TV+
2025-04-17, Johan Lindahl Lagom bra. Lättflytande, snitsigt och aningen spännande utan att vara särskilt spektakulärt eller på något sätt nydanande. Morgan Gillory (Kaitlin Olson) är en ensamstående mamma (dock med regelbundet stöd från sin före detta make på hemmafronten när det behövs) som glider runt mellan olika knäck men vars extraordinära intelligens parad med speciella syndrom utgör lika mycket fördel som nackdel i vardagen. En vanlig kväll på jobbet som städare på den lokala polisstationen råkar hon i förbifarten i princip lösa ett fall. Tilltaget upptäcks och hon lyckas mot alla rimlighetens regler bli anlitad som konsult på återkommande basis när de riktiga snutarna ska ut och lösa riktiga brott. Det säger sig självt att publiken får lägga åt sidan ett antal tänkbara skeptiska motfrågor och snällt följa med i svängarna. ”High Potential” bär alla spår av typisk amerikansk Network TV-produktion och det är det väl i grunden också, men i Sverige lanseras den via Disney+. Det är ganska trevligt. Om du inte kräver mer än vad det här levererar. Och om det fungerar för dig lär du upptäcka ganska fort.
Förebilden är tydligen fransk, så som det blir ibland när amerikanerna letar inspiration utifrån. Den versionen har jag aldrig sett och förmodligen gäller det många ur den tilltänkta publiken i resten av världen. Utöver det traditionella formatet med ett fall per avsnitt à 45 minuter att lösa, löper en tråd kring Morgans envisa sökande efter ledtrådar kring vad som hände en tidigare pojkvän, tillika pappan till hennes äldsta dotter, en man som utan förvarning gick upp i rök för flera år sedan. Själv är hon övertygad om att han inte alls försvann frivilligt och får nu hjälp att hitta fram till den eventuella sanningen i det fallet, parallellt med alla hennes excentriska insatser på brottsplatser och berörda besöksmål som konsulterandet åt polisen kräver. Allt är just lite lagom i sin genre. Möjligen finns en ännu högre potential för den här premissen, men troligen är inte serieskaparna så intresserade av att utforska de sfärerna utan är fullt tillfredsställda med den nivå där de lagt ribban hittills.
”High Potential” enligt IMDb
2025-04-08, Johan Lindahl Oundviklig fråga: var det här verkligen en bra idé? Samtidigt; jag måste ju ta reda på det. Om det var en bra idé. Och att döma av de aningen splittrade rapporterna hittills kan det antingen vara det – eller inte. Glasklart eller hur? Men vad handlar det om egentligen? De som en gång i tiden fastnade för franska följetongen ”Falsk identitet” (”Le Bureau des Légendes”) vet vad det handlar om. Den spionserien är svårslagen. Men går den att återskapa i ett annat sammanhang? I det här fallet utgör amerikanska säkerhetstjänsten i Europa spelplan. Så, en del kommer vi väl att känna igen. Men exakt vad som repeteras och vad som förändras är givetvis en öppen fråga. Ganska nyligen hade alltså ”The Agency” premiär på SkyShowtime.
Här är det infiltratören ’Martian’ (Michael Fassbender) som återkallas till London efter ett längre uppdrag på afrikansk mark, där han bland annat lämnar bakom sig en älskarinna. För att vara noggrann arbetar han för CIA, stationerad i den brittiska huvudstaden. Hans egen beskrivning av hur uppbrottet gick till för en kollega, korsklippt med själva uppbrottet ifråga, visar att han är en man van vid att skruva på sanningen eller förvränga den helt och hållet för sina egna syften. Eller eventuellt något större syfte, beroende på vad situationen kräver för en person som inte gärna kan vara helt öppen, kanske inte inför någon överhuvudtaget. Vet han själv längre vem han är? Ja, ni förstår. Förhandsförståelsen – som man åtminstone tror sig ha efter att ha följt den franska förlagan i fem säsonger – gör det i princip helt omöjligt att se det här förutsättningslöst. Fördel eller nackdel?
Annars är första avsnittet i princip en lång serie
exposition, en minutiös genomgång av olika rutiner för en återvändande fältarbetare i den här branschen. Vad han behöver återintroduceras i, vad som ska raderas och elimineras, vilka han återknyter bekantskaper med och vilka han måste bryta med. Processen följer mycket riktigt mönstret från inledningen på den franska förlagan, som jag minns den i alla fall.
Samtidigt introduceras fler medarbetare, liksom en besvärlig situation i Belarus där en av byråns rekryter kan ha blivit röjd. Men ingen vet riktigt säkert. Samtidigt som återvändaren Martian inte kan låta bli att återigen stämma träff med just den kvinna han lämnade bakom sig i Nordafrika men händelsevis råkar vara på besök i London. Jo, mycket av det här är som sagt varianter som av introduktionen från ”Falsk identitet”. Men startsträckan är stilfull och behärskat nervig med en slående vardaglighet över allting, men samtidigt med ständig underliggande spänning. Och det andra avsnittet skruvar upp temperaturen avsevärt när det gäller. Vart är vi på väg egentligen? Cirka tre avsnitt in är det i alla fall tillräckligt fängslande för att fortsätta följa en bit till…
”The Agency” - basfakta från IMDbRelaterad film:
Falsk identitet - säsong 5
Nästa 10 >>