Blogg / Nyhetsarkiv

Fargo i serieversion - en kylslagen rövarhistoria som värmer

2016-01-05, Johan Lindahl

Ja, jag är lite sent ute. Men bättre nu än aldrig. En gång i tiden, alltså för knappt 20 år sedan - kan det verkligen vara så länge? - var det en film av bröderna Coen, en film som snabbt fick kritiker på knä och sedan grundlagt ett rykte som en av 1990-talets bästa. Beroende på vem man frågar, givetvis, men visst var ”Fargo” ett slags mästerverk i det mindre formatet, om ni frågar mig. 2014 kom serien, som utspelas i samma nordliga nordamerikanska vinterlandskap, men skapat nya karaktärer att agera i dem. Händelseutvecklingen tycks gång på gång referera självmedvetet till vad som tilldrog sig i filmen, men det är uttryckligen inte samma personer, eller samma story. Jo, precis som i förlagans förtexter inleds varje avsnitt med försäkringen att det här minsann är byggt på verkliga händelser och bara namnen har ändrats av hänsyn till de överlevande. Jag utgår från att det även den här gången är något som bör tas med en nypa salt.

Men efter att ha sett större delen av första säsongen på nordiska HBO, så är en rekommendation på plats. Billy Bob Thornton, Martin Freeman, Colin Hanks och inte minst Allison Tolman i de ledande rollerna tycks få ut maximalt av sina rollfigurer, i de senare fallen på ett försynt, nästan försvinnande anspråkslöst sätt medan Thornton är den ultimata manipulative psykopaten och Freeman den ständige losern som plötsligt får en lidnersk knäpp och börjar lära sig hur man lurar andra. Den andra säsongen har tydligen helt andra huvudpersoner och utspelar sig i en helt annan tid, men jag ser fram emot att fortsätta med den också.

Basfakta om Fargo enligt IMDb

Relaterad film: Fargo

Höjdpunkter från 2015: Oliver möter Snowden

2016-01-03, Johan Lindahl

De pratar. Och pratar. En del av dem bättre och mer innehållsrikt än andra. De där utvalda som fått sig tilldelade en egen talkshow. De mest inflytelserika håller av tradition till i USA. Inklusive en väldigt brittisk, glasögonprydd herre som odlade sin profil under ett antal år som ‘korrespondent’ på "The Daily Show" med Jon Stewart (som ju lämnade över tyglarna till det programmet tidigt i höstas): John Oliver. Just nu är han min favorit i genren. Han är engagerad, pådrivande, talträngd och vågar ofta breda ut sig mer än genomsnittligt över enskilda ämnen inom ramen för sin halvtimmeslånga show "Last Week Tonight" varje vecka på HBO. En av fullträffarna från året som gick var resan till Ryssland för en intervju med visselblåsaren Edward Snowden. Kombinationen av den försiktigt reflekterande övervakningssamhälleskritikern Snowden och Olivers oförutsägbara intervjuteknik skapade ett redan klassiskt stycke TV.

Last Week Tonight med Edward Snowden på YouTube

Höjdpunkter från 2015: Martin möter Martin i magnifikt musikalprojekt

2016-01-03, Johan Lindahl

Drastiska förvecklingar är kanske en underdrift att kalla händelseutvecklingen i "Game of Thrones", ett fenomen som få andra i dagens TV-landskap. Humorn är kanske inte den allra mest framträdande egenskapen i HBOs flaggskepp byggt på George R. R. Martins fantasyromansvit, men en av de mest inspirerande biverkningarna av dess framgång är de pastischer och parodier som frodats i dess kölvatten.

Som när skådespelaren Kit Harington i rollen som den allvarstyngde murvaktaren och oäktingen Jon Snow fick chansen att liva upp (eller ner) en middagsbjudning i regi av talkshowvärden Seth Meyers. Eller när samme Harington hade en ledande roll i det tyvärr ännu inte förverkligade projektet ”Game of Thrones” som musikal, med kompositioner av Coldplay.
- Chris Martin möter George RR Martin. Vad kan gå fel? Som Emilia "Daenerys Targaryen" Clarke frågar sig i sketchen.

Liam Neeson som berättarröst och ett flertal av skådespelarna från serien, samt ett knippe kompositioner av Coldplay, med uppslag som "Rastafarian Targaryen" och "Don't Mess Around With Walder Frey" - vem kan motstå det? Det räcker i alla fall till en tolvminuterssketch som var en av de komiska höjdpunkterna för mig under ett år som annars inte kommer att gå till historien som ett av mänsklighetens mest harmoniska någonsin.

Coldplay's Game of Thrones: The Musical (YouTube)

Relaterat tema: Tema: Game of Thrones

Kampen om korplaget - ny giv för Netflix

2015-08-23, Johan Lindahl

En plötslig hjärtattack. Eller infarkt; jag är såsom lekman inte bergsäker på den exakta medicinska diagnosen. Men den stolta fotbollsklubben står utan ägare. Nu startar maktkampen mellan två syskon om vem som ska ta över presidentskapet och högsta beslutsansvar för den fiktiva staden Nuevo Toledos sägenomsusade Korpar. Den nyligen avsomnade patriarkens son är en playboy med mycket påtaglig entusiasm, men ofta sämre omdöme och impulskontroll. Dottern är en mer administrativ begåvning med stark vilja och nyktrare sinnelag, en smula osmidig i det sociala spelet, men med förmåga att snabbt lära sig intrigera och navigera den tuffa terrängen i "Club de Cuervos".

Netflix har slagit till med en spanskspråkig originalserie förlagd till Mexiko, vilket är en välkommen variation. En tempostark, smattrande fars som eventuellt har djupare satiriska syften, med anspelningar på vad som tilldrar sig i maktens korridorer i landet, åtminstone enligt min mexikanska fru. Roligt är det ofta, med många förbipasserande gliringar och skämt om korruption, TV-såpor och dessutom en möjlighet att utöka sitt ordförråd när det gäller mexikansk slang. Pröva dock helst inte alla de här uttrycken i fel sammanhang. Det vill säga, en del bör av ren självbevarelsedrift undvikas helt som en grundregel.

Det här är inte direkt en skönmålning av idrottsbusinessvärlden och inte heller av familjen. Arrogans och övermod, känslomässig manipulation, sexism och machoism; här svingas det åt alla håll. Med gott humör. Efter en handfull avsnitt är det fortfarande underhållande men kan bli mäktigt vid överdosering. Här haglar förolämpningar och mänskliga explicita tillkortakommanden i parti och sekund. Finns det hopp om framtiden för klubben? Ojalá.

Basfakta om ”Club de cuervos” från IMDb

Andra sommaren med sovjetiska superagenter

2015-08-23, Johan Lindahl

Inte så många ser den, brukar det sägas. Men de som gör det är nästan unisont lyriska. Och varför skulle de inte vara det? Eller, jag menar givetvis: varför skulle vi inte vara det? Berättelsen om en familj i Washington, där föräldrarna är deep-deep undercover i sovjetiska statens tjänst under Reagan-eran, är något av det bästa som erbjuds i serieväg, alla kategorier, just nu.

Den tredje säsongen av "The Americans" visas väl veckovis på någon kanal men möjligen alltför undanskymd i tablån, medan jag själv precis är färdig med den andra via Netflix. Där försöker 'Elizabeth och Philip Jennings' hålla ihop sitt från början utpräglat arrangerade äktenskap samtidigt som de sätter livet på spel, inte minst nattetid, löser omöjliga situationer och ibland ifrågasätter sina överordnades prioriteringar. Parallellt är deras granne, FBI-agent Beeman djupt insyltad i en affär med en kvinnlig sovjetisk ambassadsekreterare som snart inte är säker på vems ärenden hon går. Alla spionerar på alla. Och inget är svart eller vitt.

Nyligen läste jag en analys av en så kallad Washington-insider vid namn David Rothkopf som för Foreign Policy rankade olika dramaserier förlagda till den amerikanska huvudstaden och med politiska intriger som röd tråd, ur trovärdighetssynpunkt och vad gäller dramatiska förtjänster. "The Americans" blev tvåa på listan, slagen endast av - just det - den av mig alltför lite sedda "Veep". Men före bland andra "Homeland", "House of Cards" och "Scandal". Säger det något?

Spännande är det i alla fall. Och förmodligen fortfarande förtjänt av en större publik. Om inte en radikal försämring skett i den senaste säsongen. Men det har jag väldigt svårt att tro.

Relaterad film: Americans - The Complete First Season

Storpolitisk satir på schemat i "The Brink"

2015-07-31, Johan Lindahl

Hm. Är det alltså "Homeland - the Comedy" som är den grundläggande tanken? Politisk satir av ett slag vi ser alltför lite av. Särskilt med tanke på världsläget som i sig ofta ser ut som ett elakt skämt. I sommar satsar i alla fall HBO på bröderna Kim och Roberto Benabibs "The Brink" med Tim Robbins, Jack Black och "Daily Show"-medarbetaren Aasif Mandvi i några av de ledande rollerna.

Internationell kris. USA och Pakistan är inblandade. Bland andra. Personer i statens tjänst ställer till det för sig själva. Och för staten. Jag medger att det första avsnittet inte fick mig fullständigt på fall, trots eller tack vare mina ganska högt ställda förväntningar. Del nummer två ökade pulsen, spetsade till situationen och levererade en halvtimme som lovar betydligt mer. Det är så långt jag själv hunnit nu. Men jag ligger efter i schemat så här i semestertider. Associationer väcks till av olika orsaker till allt från Stanley Kubricks "Dr Strangelove", nyare satiriska skapelser med storpolitisk agenda som John Cusacks "War, Inc" liksom, just det, "Homeland".

Tim Robbins är en slug och slipad kabinettsmedlem och rådgivare till presidenten, men lever ett kanske ohälsosamt promiskuöst privatliv som skulle kunna störta honom i djupet, medan Jack Black som lågrankad tjänsteman på amerikanska ambassaden i Islamabad redan i första avsnittet sätter sig rejält i klistret. Pablo Schreiber, känd som korrumperad fångvaktare i "Orange Is the New Black", är här en ofta anlitad stridspilot med ett besvärande beroende av diverse stimulantia som kan skapa besvärande biverkningar när det minst lämpar sig. För att nämna några av de rollfigurer som hittills fått mest utrymme.

Att andra kommer fram mer i ljuset och att serien fortsätter sikta om inte mot stjärnorna så åtminstone solar plexus är min fromma förhoppning framförallt just nu. Som sagt, sylvassa satiriker finns det ständigt behov av. Inte minst nu när Jon Stewart från tidigare nämnda "Daily Show" på Comedy Central är på väg att, tillfälligt eller inte, pensionera sig från den rollen.

Relaterad artikel: En doktor och flera explosioner

Saul från Scratch - slirig men svåremotståndlig

2015-06-06, Johan Lindahl

För vänner av "Breaking Bad" är han bekant. Sluge, slirige och uppenbart korrupte men svåremotståndligt småleende och ständigt kreative lagvrängaren Saul. Som inte hette Saul från scratch. Hur det började? Nu har spin off-serien pågått en tid på Netflix. Och för "Breaking Bad"-beundrare är det faktiskt fortsatt fascinerande att följa hans vidare öden och äventyr. Eller snarare få veta vad som formade hans bana.

Humor och hotfullhet varvas i lika doser. Huvudpersonen är än så länge känd som Jimmy McGill och kämpar ibland till synes mot hela världen. Och med att hjälpa sin bror, tidigare framgångsrik advokat själv men enligt egen utsago drabbad av elöverkänslighet och därför isolerad från det mesta i samhället. I cameo-roller, återkommande inhopp kan skönjas tidigare (eller senare) bekanta från, ja den där andra serien, ni vet. Åtminstone en, så långt som vi sett hemma, det vill säga fem, sex avnitt. Så dags är det om inte annat klart att "Better Call Saul" är betydligt mer än ett enkelt sätt att sola sig i glansen från en av 2000-talets mest hyllade TV-serier alla kategorier.

Vi har inte världens mest heroiske huvudperson att hålla i handen. Men Saul/Jimmy tråcklar sig fram på sitt eget högst personliga sätt i juridikens djungel. Och Bob Odenkirk har lyckats hitta ett eget språk, en utkarvad personlighet som inte liknar någon annan omedelbart identifierbar TV-karaktär och som ständigt visar en förmåga att överraska oss. På gott och ont. Frågan är vilket av de två alternativen som är mest underhållande.

Basfakta om

Relaterad film: Breaking Bad - säsong 5

Dödlig statistik inför efterlängtad säsongstart

2015-04-07, Johan Lindahl

Snart börjar det om igen. Kärlek, hat, allsköns intriger och ond bråd skatteindrivning. Och död. "Game of Thrones" är nu framme vid femte säsongen som i Sverige sänds först av HBO och C More. Den av många efterlängtade seriestarten har föregåtts av ett antal trailrar, dokumentärer om inspelningsförhållanden och spekulationer av de båda lägren som utgör kärnpubliken. Med andra ord: de som läst böckerna och jämför alla detaljer i händelseutvecklingen med den Heliga skriften av George "inte den gamle Beatles-producenten utan med initialerna RR emellan" Martin, samt de av oss som inte alls läst särskilt mycket av samma böcker och inte vill veta allting i förväg. Nu ryktas det visserligen att serien officiellt kommer att ta andra vägar i avgörande skeden än vad romanserien gjort. Och till och med, huvaligen, kanske ta död på rollfigurer som fått leva väldigt länge i de böcker där annars dödligheten är erkänt hög.

Apropå det sistnämnda så finns det naturligtvis folk som för statistik över sådant också. I detalj. Namn, rank och avlivnings-/avlidningsmetod. Inte minst på ansedda Washington Post, där medarbetarna Shelly Tan och Alberto Cuadra roat sig med att sammanställa samtliga dödsfall som skett i bild, från säsong ett och framåt. Sammanlagt ska det vara 456 människoöden som kommit till ett mer eller mindre abrupt slut och kilat vidare till andra dimensioner. Givetvis innebär det här saftiga så kallade spoilers för dem som inte följt alla de fyra första säsongerna, men längre än så sträcker sig inte statistiken, mer än att artikelförfattarna garanterar att det blir mer av samma vara. Något annat vore ju sensationellt. Och ingen plats eller något sammanhang är en frizon där säkerheten är en dygd och hämndlystnaden bannlyst.

Rent numerärt var tydligen första vändan den minst blodtörstiga, medan senaste omgången varit värst hittills i avdagetagandehänseende. Det hävdar i alla fall Washington Post i sin illustrerade guide till fenomenet. Läs på egen risk. Den uppvällande saknaden efter svunna hjältar (och karismatiska ärkeskurkar) kan vara svår - och just din nuvarande favorit kan stå näst i tur.

Valar Morghulis! Dödslistan i Game of Thrones enligt Washington Post

Relaterat tema: Tema: Game of Thrones

Trevor Noah tar över "The Daily Show"

2015-03-30, Johan Lindahl

Första gången jag hörde talas om Trevor Noah var inte alls länge sedan. Såvitt jag minns någon gång i höstas, på mitt nuvarande jobb som enkelt uttryckt handlar om vuxenutbildning på gymnasienivå och däromkring. En kursdeltagare uppväxt i Sydafrika tipsade om Trevor, som tycks ha skaffat sig en bred publik i sitt hemland, så splittrat mellan olika folkgrupper av historiska skäl och våldsamt varierande levnadsförhållanden inom sina gränser.

Han verkade rätt rolig. Noah. I vintras debuterade han som bidragande ’reporter’ till det inte helt seriösa, men ändå ofta skrämmande sanningsenliga amerikanska senkvällsprogrammet "The Daily Show" med Jon Stewart som ciceron sedan drygt 15-talet år, inhyst på Comedy Central och tillgängligt även i Sverige för dem som har kanalen i sitt utbud. Nyligen annonserade Stewart sin avgång, vilket ska inträffa någon gång innan året är slut. Många bekymrade pannor rynkades världen över, även om det är begripligt att den humoristiske häxmästaren kanske tycker sig ha gett sitt bästa och vill gå vidare med något annat i livet.

"The Daily Show" är känt för att ha fostrat fram färgstarka TV-personligheter som sedan själva fiskats upp av andra intressenter och fått egna program att leda. Stephen Colbert fick som kanske bekant sin egen show "The Colbert Report" för flera år sedan, ett hyllat satirprogram i egen rätt (som dock misshandlats och gjorts nästan omöjligt att se av Comedy Centrals svenska filial på senare tid). Nu är Colbert på väg att ta över efter en verklig långkörare i amerikansk TV-talkshow-historia, David Letterman. En annan tänkbar kandidat till att ta över tronen efter Jon Stewart belönades också med ett eget program förra året. Då menar jag den überenergiske engelsmannen John Oliver som numera kör sitt vitala veckomagasin "Last Week Tonight" på HBO (som ju kan ses även i Sverige) och gör ett lysande jobb där. Samantha Bee tillhör liksom de ovanstående den långvariga staben i programmet, men ska också hon ha tilldelats ett eget forum på annat håll nyligen. Andra aktuella medarbetares namn har lyfts och droppats, exempelvis Jessica Williams, som dock själv förklarat sig icke kvalificerad för uppgiften. Än så länge.

Nu verkar producenterna för "TDS" ha hittat sin tronföljare trots allt. Och det handlar enligt uppgifter i bland annat The Guardian och New York Times om Trevor Noah. Spännande! Säger jag spontant. Exakt när är inte klart än, men den som lever får se.
- Han är en enorm komiker och en talang som jag älskat att jobba med, säger Jon Stewart apropå utnämningen enligt New York Times.
Den avgående värden säger sig också överväga att medverka som reporter i fortsättningen, men hur allvarligt menat det är lär väl också visa sig.

New York Times rapporterar om utnämningen

"Jordskott" – inte helt åt skogen

2015-03-27, Johan Lindahl

Det tog ett tag att komma till, ja, skott. Nu har vi hemmavid hunnit se ett par avsnitt på SVT Play och jag inser att det fortfarande går att skapa svensk TV-dramatik med kriminella inslag och ändå inte fastna i alla tänkbara klichéer. Här är visserligen oroväckande många av huvudpersonerna poliser till yrket, men de kämpar mot krafter utöver de vanliga naturliga. I vissa fall har de även själva en historia av att gå utanför ramarna och kan bära på insikter om tillvarons mysterier mer än vad som brukar vara fallet i vanliga hederliga detektivdramer.

I Bergslagsorten (jag tror det i alla fall) Silverhöjd ruvar skogen på hemligheter. Folk försvinner. De kanske kommer tillbaka. En som verkligen kommer tillbaka är en kvinnlig polis, i samband med faderns bortgång efter en tids sjukdom som i sig innehåller många oklarheter. Till detta läggs hennes eget långvariga trauma över en dotter som plötsligt rycktes bort, alltså försvann, för flera år sedan. Hon har aldrig accepterat den officiella förklaringen och tar nu chansen att följa sina egna instinkter, samtidigt som hon dras in i utredningen av ett aktuellt försvinnande i bygden.

Det är en uppsjö osannolikheter och för handlingen passande sammanträffanden som bör accepteras av oss som publik, liksom att vad som bör kallas naturliga reaktioner på till synes väldigt onaturliga händelser får betraktas med ett flexibelt och öppet sinne. "Jordskott" varvar polisutredningsnärstudier med skräckinfluenser och naturmystik på ett ofta oväntat framgångsrikt sätt. Serien har nerv. Och det brukar göra en viss skillnad. Vart kommer den att leda? Facit saknas än så länge. Men tillsvidare är det här en av de mest lovande svenska dramaserier jag tycker mig ha stött på under de senaste åren.

Mer om serien från SVTs egen sida

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>