Blogg / Nyhetsarkiv

Detektiver, dvärgar och drogtillverkare - årets bästa rollfigurer på TV?

2012-12-28, Johan Lindahl

En sexistisk, drogberoende före detta idrottsstjärna på dekis. En erfaren annonsmakare i en annan era inte alltför långt tillbaka. En återupplivad och uppdaterad superdetektiv med sociopatiska drag. En synnerligen kortväxt men mycket slug man som har en förmåga att överleva ständiga maktkamper i en hård, hård omvärld. Ledtrådar: de spelas av i tur och ordning Danny McBride, Jon Hamm, Benedict Cumberbatch samt Peter Dinklage. Vilka serier hör de hemma i? Se längst ner när ni gissat klart eller tröttnat på att träffa rätt. Och nu har jag inte ens nämnt någon av kvinnorna på listan, eller nummer ett, som råkar vara kvinna.

Listan ifråga är tidskriften Pastes värderingar av årets mest intressanta fiktiva TV-personligheter. Vid genomgången inser jag vad något av vad jag kan ha missat, samtidigt som jag undrar var en del av mina egna favoriter håller hus (framförallt från "Homeland" och "Boss" om jag ska genmäla spontant just i detta nu). Men jag har exempelvis inte haft möjlighet att se andra säsongen av "Game of Thrones" och känner att jag borde ha sett fler avsnitt av nyversionen av "Sherlock Holmes". För att inte tala om den där drogproducerande före detta kemiläraren som fler och fler bekanta och obekanta refererar till numera; alltså huvudpersonen i "Breaking Bad". Någon gång ska jag sätta igång med den serien också… Och vem var då bäst enligt Paste? Ledtråd: hon spelas av en aktris/skriftställare med sinne för det komiska i tillvaron och hon har gjort sig känd för otäckt porträttlika parodier på en tidigare amerikansk vicepresidentkandidat. Serien ifråga utspelas på en TV-station. Det handlar naturligtvis om...

Och just det: de förstnämnda rollfigurerna härrör från "Eastbound and Down", "Mad Men", "Sherlock Holmes" och "Game of Thrones". Mer detaljer och forum för diskussioner han hittas via länken nedan.

Årets TV-rollfigurer enligt Paste Magazine

Fler Netflix-tips

2012-11-22, Anders Lindahl

Här kommer några nya insikter efter ett förutsättningslöst Netflix-zappande. Om man zappar när man navigerar. Nappande, kanske. Hur som helst:

Jim Gaffigan stå-uppar om ungefär samma saker som småbarnsföräldrar snackar om på lunchen. Han måste göra det väldigt bra för efter en halvtimme av hans "Mr. Universe" har jag andnöd av skratt och tror att jag är svårt sjuk.
"I've got more photos of my kids than my dad ever looked at me."

Supersimpla och Luc Besson-författade "Taken" är ungefärligen samma film som "Man on Fire". Klassisk, effektiv action med personliga motiv och en bra skådis i huvudrollen. Och den fungerar verkligen. Vanligen ska man väl inte uppmuntra till tortyr och iskalla avrättningar utan rättegång, men när föremålen för den burdusa behandlingen sysslar med trafficking är det svårt att uppbåda den rätta indignationen. Give'em hell, Neeson!

Började titta på "Pumping Iron" närmast på skämt. Vem vill se en ung Arnold stå och flexa i en dryg timme? Men det är faktiskt en ganska välgjord och intressant dokumentär med några fascinerande karaktärer. Arnold själv ger ett både sympatiskt och lurigt intryck.

Relaterad artikel: Några tips ur Netflix-biblioteket

GIFF satsar på Chile

2012-11-02, Johan Lindahl

Chile hamnar i centrum när filmfestivalen öppnar igen i Göteborg om några månader. Till den 36:e festivalen uppmärksammas ett land som sägs vara inne i en ny 'våg' av framgångsrika filmer. Åren under Pinochets diktatur har givetvis påverkat samhället och filmkulturen länge, men hur ser det egentligen ut nuförtiden? Ja, det ska festivalpubliken bli varse i januari nästa år. "Hela bredden av den chilenska filmproduktionen" utlovas av GIFF:s konstnärliga ledare Marit Kapla i ett pressmeddelande. Givetvis väntas en del gäster därifrån också till filmfesten. Sverige ska för övrigt vara det land i världen med flest chilenska immigranter i förhållande till folkmängden i stort.

Ur det utlovade utbudet (med engelska titlar angivna): "Night Across the Street" som blev svanesången för regissören Raúl Ruiz, på temat åldrande och död. Roadmovie erbjuds i "Thursday till Sunday" av Dominga Sotomayor där en barnfamilj ger sig ut på bilresa - och börjar falla sönder. Familjen alltså. En ex-militär drabbas av existentiell kris i "Dog Flesh" och tre ungdomar kämpar mot förortstristessen i "Zoo". Ja, mycket allvar med andra ord. I alla fall så här långt i planeringen. Fortsättning följer.

Mer om Chile-temat från festivalens hemsida

Hollywood: Obamas oas eller Romneys ringhörna?

2012-10-14, Johan Lindahl

Valet stundar snart. Det drar ihop sig. Vem ska leda världens mäktigaste nation de kommande fyra åren? Som vanligt har även ett antal amerikanska kulturpersonligheter och inte minst ikoner från filmfronten tagit ställning för en av de två kvarvarande kandidaterna till posten som amerikansk president. Även det som vanligt, överväger stödet för demokraterna, men… det är inte entydigt. Star power är en sak, men hur är det med firepower?

Till att börja med har Wikipedia gjort en allmän sammanställning över såväl deklarerade Obamater som Romneyaner. Demokraterna överväger absolut på filmarbetarfronten. Samuel L Jackson gör också huvudrollen i en kortfilm där hårda tider utlovas med Romney vid rodret, levererat i en sagoliknande utformning sponsrat av organisationen Jewish Council on Education and Research. I Hollywood har ett antal så kallade fundraisers genomförts, med betydande bidrag till Barack från bland andra George Clooney, Tom Hanks, Sharon Stone och Michael Douglas. Och ingen skulle ha kunnat lösa Amerikas problem på bara fyra år. Presidenten har inte fått tillräckligt mycket beröm för det han har åstadkommit, tycker Christopher Walken, känd inte minst för sin förmåga att skapa minnesvärda filmpsykopater.

Ni har väl sett serien "The Wire"? Inte? Det lär i alla fall vara en av presidentens egna favoriter i mediet. Medlemmar ur ensemblen har också bidragit till hans kampanjkassa vid insamlingsmiddagar i societeten, med namn som Clarke Peters, Wendell Pierce och Sonja Sohn i spetsen. Kanske inte bekanta för alla medborgare, men nunorna bör kännas igen av alla som sett serien.
- Romney imiterar bara mänskligt beteende. Han är egentligen inte människa själv.
Luke Skywalker har talat, alltså Mark Hamill, citerad av Yahoo! News. Rösta på Obama om det ska finnas en medelklass kvar i landet, rekommenderar han.
Ett antal kända nunor och deras val av presidentfavorit presenteras av Emirates 24/7. I Romney-lägret finns Vince Vaughn och Russell Crowe. Julia Roberts, Will Smith och Oprah Winfrey backar upp Obama, men det kanske inte är nyheter för någon. Zap2it levererar en liknande men mer ensidig lista, eller bildkavalkad med namn som Jon ”Mad Men” Hamm, Morgan Freeman och Natalie Portman på Obama-sidan - för att nämna några.

En av de mer långvariga och oftast välformulerade demokraterna i filmvärlden är Alec Baldwin som gör en liten historisk exposé i Huffington Post. Amerikaner har lätt för att vilja glömma misslyckanden på det internationella planet och bara vilja gå vidare utan att analysera vad som hänt, menar han med exempel som Vietnam-kriget. Och Irak. Fyra år är inte tillräckligt för att reda upp röran som Obama hade att ta itu med vid sitt tillträde, tycker Baldwin. Och Amerika kan aldrig bli "great again" med Romney vid rodret, utom för dem som redan är rika, slår han fast.

Veteranaktören Jon Voight brukar däremot backa upp republikaner och det gäller nu också. Romney är stark och ärlig medan Obama är på väg att leda USA in i socialismen, menar Voight såsom rapporterat av Yahoo! News.
Clint Eastwoods konversation med en tom stol under republikanernas partikonvent är redan en klassiker i någon mån, hur det nu ska definieras. Det kan betyda en förändring i Hollywoods politiska paradigm, analyserar Fox News. Hm. Eastwood är i alla fall en gammal pålitlig GOP-backare. Psykologen "Frasier", civilt känd som Kelsey Grammer, kom ut som konservativ redan kring Krita-perioden och frågan är bara vilken entusiasm han kan uppbåda för årets guldkalv från deras led. Lagom mycket för Romney, enligt The Hill. Men att deklarera sig som republikan, det är att vara verklig rebell i drömfabriken, understryker Grammer.

Chuck Norris har en dröm. Eller om det var hans fru som drömt exakt hur Romney skulle vinna valet. Att hårdingen med bristande talang för direkt skådespeleri stödjer republikanerna är ingen nyhet. Och även han varnar för den socialistiska riktning nuvarande Vita Hus-innehavare sägs driva nationen i. Enligt Norris: "Sultan of socialist swing…". Jodå. I en kolumn för något som kallas Townhall kan tydligen vad som helst hända.

Så visst, den republikanske tronpretendenten har som vanligt ett stall tuffa grabbar (och gubbar) som lyfter svärdet i hans tjänst, om inte annat. Och kanske får han också fler än hälften av väljarna med sig på valdagen om några veckor, att döma av opinionsundersökningarna som sprids efter den inledande TV-debatten mellan Romney och Obama. Om några veckor vet vi väl svaret, om det inte blir som anno 2000, när rösträkningen i Florida drog ut i det oändliga och gav upphov till livliga spekulationer innan en viss George W. Bush till slut kröntes till kung...förlåt, president.

Obamas uppbackare enligt Wikipedia

Seth sätter de döda i rörelse - värt en film?

2012-09-08, Johan Lindahl

Tydligen ligger han bakom idén till den halvaktuella filmen "Abraham Lincoln - Vampire Hunter" också. Seth Grahame-Smith som först vann ryktbarhet när han gav sig på engelska nationalklenoden Jane Austen. Nyligen avslutade jag läsningen av "Stolthet och fördom och zombier" där han stulit hela stommen fullt öppet från superklassikern "Stolthet och fördom" och lagt till en del. Titeln avslöjar det viktigaste. De odöda färdas längs vägarna i det brittiska 1800-talslandskapet. De attackerar folk och fä och förhindrar att det sedvanliga societetslivet flyter friktionsfritt. Som om det skulle göra det annars heller.

Förutom de förväntade verbala kamperna adderas därmed ett lager skräck och ultravåld, men helheten är ändå svår att inte se i (och antagligen menad att ses i) ett komiskt skimmer. Som när en traditionell bal med de vanliga intrigerna avbryts av ovälkommet intrång från The Walking Dead och "några av gästerna som hade oturen att befinna sig alltför nära fönstren festades upp omedelbart". En som inte tappar fattningen är givetvis patriarken i det Bennetska hushållet som ger snabba instruktioner till döttrarna, vilka i sin tur tar fram dolkar, ställer upp i en österländskt designad stridsformation och återställer ordningen: "Från rummets mitt började de så att unisont röra sig utåt, alla stötte en rakbladsvass dolk med ena handen medan den andra handen anspråkslöst vilade på höften".

Ja, det riskerar att bli repetitivt, men Grahame-Smith gör vad han kan för att variera konceptet. Slänger in ninjor mitt i allt, låter japansktränade aristokrater racka ner på dem som likt systrarna Bennet drillats i Kina. Och det känns som om mycket av dialogen fortfarande är Austens. Jag säger "känns" eftersom jag inte läst originalet. Däremot jämför jag obönhörligt med minnesbilderna av de två filmversioner jag tagit del av; dels en med Keira Knightley och så "Kärlek och fördom", en friare Bollywood-variant med undersköna Aishwarya Rai. Den här nytolkningen bjuder på flera tvära kast mellan de konservativa konventionerna i ett klassamhälle (som samtidigt är så jämlikt att både män och kvinnor alltså är kapabla att dela ut dödande sparkar och slag och kapa osaliga huvuden) och slapstick med en stor dos bloddrypande inslag.

Så kommer det här också till en filmduk nära oss inom en snar framtid? Och med vilka i rollerna i så fall? Knightley igen? Emily Blunt? Daniel Craig som Darcy och Helen Mirren som den snobbiga Catherine de Bourgh? Aaaahhh… visionen av den sista möjligheten fick mig verkligen att ana potentialen och känna en i sammanhanget behaglig blodsmak i munnen. Den som lever (eller åtminstone uppnått odöd status) får se.

Relaterat tema: Tema: Zombies

Farväl till en hyperskicklig hantverkare

2012-08-20, Johan Lindahl

En av världens mest välkända och erfarna filmregissörer har hittats död i Los Angeles. Enligt amerikanska Entertainment Weekly och engelska tidningen The Guardian återfanns Tony Scott nedanför en bro i Long Beach och polisen ska ha funnit ett självmordsbrev på hans kontor. Varför? Det är det givetvis många som frågar sig idag och inte minst flera kolleger i filmbranschen har uttryckt sorg och bestörtning på twitter.

68-årige Scott föddes i Storbritannien men har länge arbetat i Hollywood och bodde i Beverly Hills. Liksom sin äldre bror Ridley hade han en bakgrund inom reklamfilm, men även skolning i målerikonsten. Som långfilmsregissör debuterade han 1983 med vampyrthrillern "Blodshunger" men fick sitt verkliga kommersiella genombrott med "Top Gun" tre år senare. Efter det följde ett flertal samarbeten med stora namn i stora produktioner, som Bruce Willis i "Den siste scouten", Will Smith i "Enemy of the State", Brad Pitt och Robert Redford i "Spy Game". Men den skådespelare han främst förknippas med borde vara Denzel Washington, som tagit Scotts regi i bland annat "Man on Fire" och "Rött hav". Tillsammans med Ridley producerade han också flera filmer och TV-produktioner genom bolaget Scott Free Productions.

Här på russin har vi hittills recenserat sex av hans filmer, med varierande värderingar av resultaten. Scott var känd framförallt för actionfilmer och thrillers med estetiska kännetecken som väckte reaktioner både för och emot. Intensitet och händelserikedom var nästan garanterat med honom i registolen, men det kunde bli överdrivet stiliserat och hyperaktivt. Den oerhörda kompetensen rent filmtekniskt är det dock få som ifrågasätter. Många anger spontant "True Romance" som hans bästa film. Själv lutar jag mest åt redan nämnda "Enemy of the State", som i ett högt uppskruvat tempo (vad annars?) varnar för följderna av ett alltför effektivt övervakningssamhälle. Annars var djuplodande samhällsanalys nog inte hans starkaste sida, men kritikern Roger Ebert fångar möjligen det viktigaste i en tweet idag: "He was an inspired craftsman".

Tony Scott pratar om processen att göra film i en intervju med Guardian 2009

Maffialiknande poliser fängslar fortfarande efter fem säsonger

2012-08-10, Johan Lindahl

Han har mycket på sitt samvete. Om han har äger ett sådant? Jo, det gör han nog, men det är mycket selektivt. Hans fyra man starka specialenhet på en utsatt och härjad polisstation i Los Angeles bedrivs i princip som en egen liten maffia, eller en familj med återkommande interna slitningar i en redan dysfunktionell omgivning. Många har varit dem på spåren, misstänkt dem för både begångna brott och allmänt irreverent inställning till överheten. I stort sett stämmer alla misstankar. Men eftersom Vic Mackey et al även får en del gjort på gatorna i positiv bemärkelse, har de hittills klarat sig ur alla knipor. I fjärde säsongen var det nytillsatta stationschefen Monica Rawling (gästspelad av Glenn Close) som vägde för- och nackdelar med att ha Mackey under sina vingar. I den femte säsong jag och min fru nyss avslutat är en närmast hyperventilerande hängiven internutredare (en magnifik Forest Whitaker) ute efter blod. Nästan bokstavligen. Helst Vics huvud på ett fat. Det blir en hetsig och hänsynslös tvekamp, ackompanjerad av alla de komplexiteter och labila lojaliteter som serien alltid visat upp. ”The Shield” alltså. Den har hunnit få några år på nacken och de avsnitt vi nu betat av är från 2006, men känns absolut inte obsoleta eller otidsenliga.

Kanske är femman den mest explosiva rundan så långt, vilket inte vill säga lite utan ganska mycket. Estetiskt och dramatiskt har stilen i stort sett varit densamma sedan starten. I princip ingen musik som inte härrör från miljön (med ett annat ord: diegetisk). Grovkornigt foto, rastlöst rörliga kameror, många närbilder - särskilt i utdragna dialogscener med tvetydiga meningsutbyten, de som knyter ihop narrativet mellan de lika frekvent förekommande våldsamma drabbningarna. Runt den moraliskt minst sagt tvivelaktige men karismatiske och skickligt intrigerande huvudpersonen finns fortfarande ett uppbåd färgstarka figurer med varierande grad av hederlighet och vars viljor ofta krockar med varandra. Vid sidan av "The Wire" är "The Shield" ganska troligt den mest välskrivna och organiska polisserien sedan millennieskiftet, men kom inte ihåg var ni läste det först om ni tror att det var här. Det är ingen särskilt originell åsikt - och det finns orsaker till det.

Och ja, om det fortfarande verkar svårt att tro så är det fortfarande likafullt sant. Mackey spelas av samme man som en gång var den mest rättrådige, minst moraliskt anfrätte TV-polis världen skådat, kommissarie Scali - alltså Michael Chiklis. Som rollfigur är Tony Scali naturligtvis mer sympatisk än Mackey, men som serie var Stephen Cannells skapelse alltid svår att ta på allvar (om det nu var meningen). Bakom "The Shield" står Shawn Ryan, som uppenbarligen gillar att ta populära koncept en smula längre än vad konventionerna kräver. Nu har vårt lilla hushåll två säsonger á la 11-12 avsnitt kvar att beta av. Det är frestande att fortsätta så fort som möjligt...

Mer om serien från Wikipedia

Relaterad film: Shield - säsong 1

Eastbound and Down - den tredje säsongen

2012-07-13, Anders Lindahl

Det var med viss förvåning som jag insåg att det blev en säsong till av Eastbound and Down, serien om basebollföredettingen Kenny Powers väg tillbaka från glömskan, via en serie missöden och misstag. Kenny saknar nästan all form av självinsikt och social smidighet men klarar sig ändå hyfsat. Han är en fantastisk karaktär och faktiskt en äkta skådisbragd av Danny McBride.

Den här gången blir han ensamstående far till det barn som aviserades i slutet på säsong två, vilket stör honom i hans semi-comeback i Myrtle Beach. Hans ständige Sancho Pancha, Stevie Janowski (Steve Little) kallas in som barnvakt, tillsammans med frun Maria. I vägen för Kennys framgång står också en kaxig ryss. Och han själv, förstås. Frestelser florerar. Kenny transporterar sin son i en ryggsäck som han stuckit hål i. Will Ferrell kallar Kia för en "far superior vehicle" jämfört med BMW.

Även för att husera på HBO tänjer serien på gränserna, men slipper undan med det genom sitt avväpnande vanvett. Med rodnad och fasa har säkert mången tittare åsett och åhört Will Ferrell och Matthew McConaughey säga saker du knappt trodde var lagligt på amerikansk TV. Bredvid deras grövsta monologer och repliker känns huvudpersonens ständiga övertramp nästan milda. Lily Tomlin och Don Johnson hör till andra som försöker få publiken att sätta kaffet i vrångstrupen. "Eastbound and Down" framstår helt enkelt som en laglös värld på en laglös kanal.

Det är vansinnigt roligt, kanske jag borde tillägga. Inte bara för att de ständigt går för långt, utan på grund av den tvättäkta komiska skicklighet med vilken de gör det. Och på något vrickat sätt fungerar det som drama också.

Att det sägs bli en fjärde säsong av "Eastbound and Down" är sålunda stoff för fröjdelse och glädjedans. Vem vill inte höra fler repliker i nivå med:

"I think his body is rejecting the Pepsi..."

Relaterad film: Eastbound & Down - Säsong 4

Play it again boys, play the Golden Dragon...

2012-05-01, Johan Lindahl

Årets Gyllene Drake har utdelats av Göteborg International Film Festival för 19: e gången. Och pristagaren i år är inte bara en person utan en hel ensemble, närmare bestämt de unga skådespelarna i filmen "Play", regisserad av Ruben Östlund. Filmen har prisats av många (bland annat här på russin) men även skapat kontroverser. Själv har jag tyvärr inte sett den än, men det ska bli av någon gång innan året är slut... "Play" hade sin världspremiär förra våren på filmfestivalen i Cannes. De åtta killarna som filmen kretsar kring spelas av personer som i stort sett saknar all tidigare erfarenhet av skådespelande.

Samtliga nominerade till årets Gyllene drake

Relaterad film: Play

Har Lasse lyckats med laxfilmen?

2012-04-14, Johan Lindahl

Boken har uppnått en form av kultstatus och nu har filmen kommit hit, i regi av vår egen Lasse Hallström. Det handlar om "Laxfiske i Jemen". För några år sedan, under min egen ettåriga sejour i Jemen, läste jag boken och slogs inte minst av författaren Paul Tordays narrativa teknik. Händelseutvecklingen återges regelmässigt genom dagboksinlägg, e-mailutväxlingar, politiska utskottsförhör, polisprotokoll och diverse andra källor. Tidsperspektiven skiftar oavbrutet från ett synbart nuläge till återblickar. Ett pussel, som avslöjar obehagliga sanningar bit för bit på ett underhållande sätt, men inte lägger alla kort på bordet förrän i finalen. Torday är för övrigt påfallande satirisk och inte särskilt optimistisk angående politikens uppbyggliga egenskaper.

Om filmens kvaliteteter kan jag själv inte säga så mycket än. Andra har tyckt till, exempelvis levande legendaren Roger Ebert, som hävdar att Hallström satsat för mycket på det hjärtevärmande romantiska och tonat ner förlagans mer excentriska drag. Fredrik Sahlin på SVT:s Kulturnyheterna är inte heller överdrivet imponerad; "...nästan två timmar av patenterat och friktionsfritt Lasse Hallström-mys..." medan Expressens Bernt Eklund kallar det regissörens "roligaste film på länge". Lite oroväckande rapporter i stort, men själv ser givetvis ändå fram emot filmen. Jag såg inte riktigt Ewan McGregor framför mig som den fiktive fiskeriexperten Alfred Jones vid läsningen av boken, men det är inte så många rena filmstjärnor som har den naturliga gråhet Alfred verkar utstråla...

Roger Ebert recenserar "Laxfiske i Jemen"

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>