Blogg / Nyhetsarkiv

David Simon ser tillbaka på hyllad skapelse

2012-04-14, Johan Lindahl

Stora succéer kan vara tunga att bära. Även sådana som främst handlar om kritikers och en skara entusiasters hängivenhet inför det du en gång gjorde, även om det inte direkt handlar om århundradets mest lönsamma produkt i sitt slag. "The Wire" är en serie som satt spår i minnet hos många mediekonsumenter - inklusive mig. Skaparen David Simon, en gång i tiden kriminalreporter i Baltimore, verkar ha ett kluvet förhållande till alla hyllningar serien får nu. När den sändes under fem säsonger drogs den hela tiden med risken för nedläggning på grund av låga tittarsiffror.
- Den säljer mer på DVD nu än när den sändes på TV, konstaterar författaren i en intervju med New York Times.
Han vill också betona helheten, att det för honom handlade om att bygga upp en längre historia från början till slut i en värld där allt dramatiskt berättande bedöms av bloggare, kritiker och publik med snabb respons medan det fortfarande pågår och ingen vet vad verket egentligen ska visa sig vara till slut.
- Om du vill att TV ska handla om seriöst historieberättande, kämpar du emot en mängd mänsklig dynamik som ställs upp emot dig.

David Simon konstaterar också att det kan vara svårt att kombinera den typen av grovkorniga, realistiska samhällsskildringar med utpräglat kommersiell TV. "The Wire" gjordes ju ursprungligen för HBO och här i Sverige visades den på likaledes reklamfria SVT.
- Jag tror att reklam skapar problem för en komplex historia, menar Simon men tillägger att 1990-talsserierna "På spaning i New York" och "Uppdrag mord" (som han själv var inblandad i) lyckades ganska bra trots att de sändes i reklambaserade kanaler.

Själv kan jag erkänna att det tog ett bra tag för mig att upptäcka "The Wire" (även känd som "I narkotikans spår"), men kanske kan skylla på att den började visas under en period när jag bodde i Sydamerika och i stort sett inte såg några sammanhängande TV-serier alls. Men det skulle kunna fungera som definitionen av ett epos som tar sin tid att komma in i, men efterhand blir extremt vanebildande. Och alltså inte försvinner ur minnet så lätt, när så mycket annat gör just det.

David Simon talar ut i New York Times

Relaterad film: Wire - säsong 1

Hunger Games i verkligheten

2012-04-01, Anders Lindahl

Den lilla önationen Tibiileh, tidigare mest känd för sin sakrala hissmusik och det faktum att de vägrat sälja sin toppdomän, har nu skaffat sig ett annat claim to fame. Som första stat avser de att införa verkliga hungerspel, där ungdomar slåss på liv och död för att roa befolkningen. Inför premiären i sommar arbetar man för fullt på att förbereda tv-nätet för 3D, för en "mer uppslukande tittarupplevelse."

Regeringens presstalesman är dock noga med att understryka att man inte plagierar den nyss filmade boken av Suzanne Collins, eller någon av dess uppföljare. Influenserna är istället, hävdar han, hämtade från 20-talsnovellen The Most Dangerous Game, japanska boken / filmen Battle Royale samt Stephen Kings bägge pseudonym-publicerade kortromaner The Long Walk och The Running Man.

"Så det är ingen idé att försöka stämma oss!" konstaterar han.

Ps: Fann du denna nyhet upprörande, eller för den delen oerhört fascinerande, kan det vara värt att veta att det var ett så kallat aprilskämt.

Tintin och enhörningen och Blu-rayutgåvan

2012-03-20, Anders Lindahl

När Steven Spielberg och Peter Jackson - vars smala inkarnation i runt-i-kring-materialet jag fortfarande har lite svårt att förlika mig med - anammar motion capture (eller performance capture som det visst ska kallas), så gör de det med samma entusiasm som pionjären Robert Zemeckis. De tar verkligen tillfället i akt till långa "tagningar" där det händer så mycket att man vill backa och spela om det hela igen i slow-motion. Men här finns ju stämning också!

Med stort nöje och häpnad har nu till och med jag sett "Enhörningens hemlighet" (på den snart i handeln tillgängliga helt vanliga platt-BD:n) och även kikat på det mysiga extramaterialet. Visste ni att Tintin varken är eller har varit självklar barndomsläsning i USA? Spielberg upptäckte den unga journalisten när en fransk recension av "Indiana Jones" envetet upprepade hans namn.

Enhörningen uppnådde visst inte den rätta nivån av magi för en del lojala fans av Hergés seriealbum, men för egen del klagar jag inte. Hade jag lyckats pallra mig iväg att se den på bio förra året hade en årslisteplacering inte varit otänkbar.

Relaterad film: Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet

Att veta är stort. Att chansa kan också fungera.

2012-03-09, Johan Lindahl

Timing, taktik och tur. Tre användbara ingredienser i en frågesport som SVT:s "Vem vet mest?". Nu har jag själv varit med. Igår sändes det, men programmet spelades in en lördag tidigare i vintras när stormen ven och Göteborg klimatmässigt visade sin minst välkomnande sida. Inne var det betydligt varmare; särskilt i studion där programmet spelas in. Men långtifrån så olidligt hett som det antagligen var i TV-mediets yngre dagar med mer primitiv belysningsteknik.

Mitt första delmål var att klara av de två första frågorna och inte hamna utanför leken när den väl börjar hetta till (för att fortsätta med klimatmetaforerna). Och så långt gick det bra. Till slut även bättre än jag vågat hoppas på, trots en riktig genomklappning när det bara handlade om att slå in en straffspark. "När dog Hitler?" Svaret var på väg ut, när hjärnan plötsligt kortslöt sig under attack från en konspiratorisk ande som förkunnade något i stil med 'men dog han verkligen? Det kanske bara var en dimridå?'. Jag kommer inte ihåg exakt. Sådana ögonblick av begreppsförvirring är sällan helt glasklara i minnet efteråt heller. Men det är ju betryggande när man kan reparera dylika fadäser med hjälp av något så banalt som one hit wonders från 1980-talet. För så kategoriserar man väl enklast Kim Carnes och hennes ”Bette Davis Eyes” från 1981?

För övrigt har jag sedan inspelningen hunnit se ett par avsnitt av komediserien "Big Bang Theory" och lärt mig att huvudpersonen heter Sheldon och ingenting annat (jag gissade i programmet aningslöst på Charlie). Som av en händelse kryssade jag efter gårdagens ”Vem vet mest?” planlöst fram mellan kanalerna till en som råkade visa just Sheldon med vänner i aktion, med den konkreta utmaningen att montera ihop vad som verkade vara en IKEA-möbel. De fick i alla fall in några pikar mot Sverige i processen...

SVT:s hemsida för "Vem vet mest?"

Open letter to BBC apropos Frozen Planet:

2012-02-28, Anders Lindahl

Another month, another awe-inspiring BBC show about our beloved Earth hits the domestic shelves. What's not to like? Well, depends on what you're into, I guess ... and in whose company you are watching.

Yes, we get it: life is struggle. Now please let us see at least one little critter who is not running for his life or being torn to pieces. Because life, as you brilliantly but all too briefly showcase, can also be more than struggle. The scenery in Frozen Planet is even more stunning than in your previous Earth productions, impossible as it may sound. I especially enjoyed those azur-blue pools of water in Greenland.

But for every animal you show who has the temerity to grace these lovely vistas, you just have to show its worst enemy in action.
'Oh, such lovely penguins! But wait, what's that shadow in the water?'
'Oh, just look at the seals! Yeah, and check out those orcas!'
'A herd of bison! And - lo and behold - a pack of wolves ...'
'Well, at least polar bears have no natural enemies... Except for each-fricking-other!'

Here's a novel thought. Put all this delightful carnage as bonus material.

Or make use of the Blu-ray technology to provide a "gore-less viewing mode".

That way I won't have to fast-forward through... well, most of an episode in order not to traumatise my nature-loving four-year-old for life.

Sincerely
/Anders, russin.nu

Nytt hem, ny look

2012-02-26, Anders Lindahl

Ser russin.nu lite konstig ut? Så bra isåfall. Vi har nämligen flyttat och passade på att leka lite med layouten när vi ändå var igång. Vi hoppas att du fortfarande ska känna dig hemma. Om inte, är du nog lite väl reaktionär.

Skuld och skandaler i andra säsongen av "The Tudors"

2012-02-18, Johan Lindahl

- Men jag är ju den enda som är skyldig!
Han reagerar inte riktigt som alla andra skulle göra, mannen som klarat sig ifrån skarprättarens bila i en av kungens utrensningar under en omskakande tid för England (och Europa i stort). Andra säsongen av "The Tudors", producerad 2008 och nyss avklarad för min del på DVD, tar vid där den första slutade. Och nu handlar det mycket om Henry VIII:s stormiga relation med sin andra fru, Anne Boleyn. Den pendlar mellan mycket het och passionerad, till avståndstagande och... ja, kan ni historien känner ni till upplösningen. Annars kan jag låta den vara osagd. Spännande fortsätter det att vara, även om man ibland kan tycka att epoken granskas i överdriven detalj och vissa oundvikliga händelser låter vänta på sig mer än man tror att de ska behöva göra i dramatisk form.

Seriemakarna har säkerligen tagit sig en hel del dramaturgiska friheter med de verkliga händelseförloppen, men spekulationerna betalar sig mestadels på det kreativa planet. Och framförallt fascinerar just utvecklingen mellan kungen och fru Boleyn, liksom den övertygat katolske rådgivaren Thomas Mores frivilliga avtåg från kabinettet och ödesdigra ifrågasättande av Henrys upphöjning av sig själv till inte bara landets utan även kyrkans överhuvud. I en liten roll ser vi för övrigt Peter O'Toole som påve, den högsta representanten för den katolska allmänna kyrka som den Henry VIII såg till att bryta med. Det svåraste med seriens upplägg är väl att bestämma vem man ska sympatisera med, om någon. Ingen är fullkomlig i det här illustra sammanhanget, men de flesta går att förstå utifrån deras egna perspektiv. Även om deras modeller för konfliktlösningar och karriärförbättringar givetvis vore helt otidsenliga idag i våra demokratiska samhällsbyggen. Eeh... Eller kanske inte. Alltid. Människan förändrar sig inte så mycket i grunden.

Mer om The Tudors på IMDb

Relaterad film: Tudors - säsong 1

Spioner som hamnade i kylan

2012-02-11, Johan Lindahl

De har inte haft det lätt de senaste tio åren, de engelska underrättelsetjänsterna MI5 och MI6. Det avslöjade David Hare, manusförfattare och regissör till "Page Eight" när han efter en av visningarna mötte publiken vid Göteborgs filmfestival. Just det förresten, vad är det för skillnad mellan dem?
- För er som sett James Bond-filmer så jobbar han för MI6, de som arbetar utanför Englands gränser.
MI5 håller sig inom sagda gränser och är enligt Hare 'mycket tamare och tråkigare'. Men de stod å andra sidan emot trycket från premiärminister Tony Blair att ordna fram bevis för massförstörelsevapen som skulle göra det lättare att motivera landets medverkan i invasionen av Irak; medan MI6 föll till föga och fixade fram en del för ändamålet passande bevismaterial som senare visade sig mindre sanningsenligt. Och det är om de gråare, tristare och till synes hederligare MI5-människorna filmen handlar.

David Hare tyckte att det behövdes en film om spionvärlden under det senaste decenniet, liksom framförallt John Le Carré beskrev den verkligheten under kalla kriget. Och resultatet av hans vedermödor visar i regel upp en mer sympatisk sida av tjänstefolket som söker underrättelser, än av de politiker som har användning för upptäckterna. Ändå ser Hare sin skapelse - premiärministern som spelas i en liten biroll av Ralph Fiennes - som en mer begåvad, intelligent och resolut personlighet än de flesta verkliga motsvarigheter som funnits i nationen. Och han poängterar att världens ledare, i de fall han kommit i närheten av några, är annorlunda än andra människor. Västerländska politiker överlag drivs av en övertygelse att vår civilisation är under attack från muslimska fundamentalister och att allt de gör kan rättfärdigas på grund av detta hot, med tillägget att Obama är smartare än genomsnittet i den kategorin.
- Hotet kan finnas, eller inte. Men filmen handlar om med vilka medel vi bekämpar det. Och många människor inom MI5 har uppenbarligen känt olust inför en del av de metoder som så lättvindigt anammats av politiker.

Huvudrollen spelas av Bill Nighy, som Hare samarbetat med flera gånger. Rollen skrevs inte medvetet för honom, men efter ett tag blev det uppenbart att det ändå "var" han. Och Nighy hade absolut ingenting emot att anta en aura av mystik parad med att alla kvinnor attraheras av honom.
- Det är alla skådespelares dröm...
Överhuvudtaget berömmer regissören sitt stall av aktörer, som alla visste vad som krävdes när inspelningstiden var begränsad till fem veckor. Michael Gambon och Judy Davis är knappast några duvungar, men den senare är så ansedd i sitt hemland Australien att hon knappt gör några roller alls numera, hävdar Hare. Så han fick kämpa en hel del för att få med henne på tåget. Rachel Weisz hade han aldrig jobbat med förut, men beundrat.
- Det var en äckligt lycklig familj, sammanfattar han med samma brittiska torra humor som genomsyrar många av resonemangen under frågestunden.
Största problemet var en låg budget, vilket i likhet med den korta inspelningstiden berodde på att "Page Eight" producerades för TV. Annars hade hela processen förmodligen tagit flera år, förklarar han. Förutsättningarna hade för- och nackdelar, eftersom de inblandade kanske skärpte sig extra för att hålla schemat.
- Jag skulle ha hatat att göra det här med sämre skådespelare, men de här personerna kan göra vad som helst.
Helt uteslutet med en eller ett par uppföljare är det heller inte, medger Hare. Men vilka premisser handlingen skulle utgå ifrån i så fall vill han inte avslöja för mycket om. Och med tanke på temat gör han kanske rätt i att hålla inne med så mycket av informationen som möjligt. Man vet aldrig vem som lyssnar.

Relaterat tema: Tema: GIFF2012

Tecknat om tigrar

2012-02-07, Johan Lindahl

För många deprimerande eländesvandringar under den nyss avslutade filmfestivalen i Göteborg, även i kortfilmssammanhang? En typ av motvikt kunde vara "Earth Savers"-serien av David Sandberg och Claes Lundin. De har skapat en dryg handfull kortfilmer i genren tecknad dokumentär. Alltså, verkliga personer och öden skildras med hjälp av ljudinspelningar som sedan återges i tecknad form, en teknik som även användes i den uppmärksammade israeliska krigsskildringen "Waltz with Bashir" för några år sedan.

Under den här festivalen var det framförallt avsnittet om den indiske 'tigerpojken' Madhav Subrahmanyam som exponerades. Han är tolv år gammal och samlar med olika metoder ihop medel för att rädda några av de tigrar som finns kvar i hans hemland. Under det senaste seklet har den skaran decimerats kraftigt och i hela världen finns nu uppskattningsvis 3500 kvar. De har överlevt mycket men inte anpassat sig för att klara sig mot människans framfart. Förutom Madhav medverkar ekologen Bittu Sahgal i avsnittet. Sandberg och Lundin presenterar själva sina produkter som "a feel-good series about the end of the world" och ser som sitt syfte att leta efter ljus i mörkret, främst vad gäller just miljöfrågor med hjälp av olika exempel från runtom i världen.

Relaterat tema: Tema: GIFF2012

Fler besökare, färre biljetter, festivalledningen nöjd

2012-02-07, Johan Lindahl

33284 besökare. Så många räknade arrangörerna själva till, totalt under den gångna festivalveckan i Göteborg efter den sista visningen på måndagen. Det innebär en ökning med två procent sedan förra året. Däremot såldes något färre biljetter än ifjol: sammanlagt 128 097 mot förra årets 130 620. En förklaring som anges är att antalet platser var något färre sedan man inte längre använder Folkteatern och Pusterviksteatern för visningar. Och ärligt talat, jag vet inte hur många som verkligen saknar dem, beroende på hur högt man värderar komfort gentemot festivalstämning i alla fall. De båda teatrarna är sannolikt starkare i det senare avseendet än det första. Ledningen för Göteborg International Film Festival tar i alla fall resultaten till intäkt för att tro på en fortsatt framtid.
- De här siffrorna är ett bevis på att publiken gillar att gå på bio och att den vill ha ett rikt och varierat utbud från hela världen, noterar festivalens konstnärliga ledare Marit Kapla i ett pressmeddelande.
I år visades 429 filmer från 80 länder, utspridda på 750 visningar, samt 35 seminarier som samlade sammanlagt 8000 deltagare.

Relaterat tema: Tema: GIFF2012

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>