Blogg / Nyhetsarkiv

Populärkulturell visionär ur tiden

2011-10-06, Johan Lindahl

1955-2011. Nu har han alltså lämnat jordelivet för alltid; Steve Jobs, visionären bakom Apples framgångar som påverkat våra konsumentvanor i högre utsträckning och på flera områden än någon kunde ana när företaget grundades i ett garage i Kalifornien på 1970-talet. Nu är de djupt inbegripna i formerna för konsumtion av populärkultur, inte minst. Men det började med persondatorer. Som nybliven journaliststuderande på folkhögskola hösten 1990 var jag allt annat än datavan - det var ingen självklarhet på den tiden - men med de på den tiden nymodiga gråa macarna (med namn som Classic, SE eller vilka modeller det nu exakt rörde sig om) som arbetsredskap i en övergångstid mellan olika tekniker i mediebranschen, så fick datorerna ett mer mänskligt ansikte för mig än de haft innan dess. De gick att använda, utan alltför utvecklat sinne för koder och sifferkombinationer till tangentbordet.

Sedan dess har som alla vet mycket hänt. Personligen har jag fortsatt att föredra Apples persondatorer framför alternativen, men däremot ännu inte skaffat någon iPhone eller iPad och min iPod-upplaga är väl fem år gammal nu. Det beror dock främst på ekonomiska överväganden. Under dagen har det publicerats ett flertal oden till och historieskrivningar om Jobs, något som i och för sig inleddes redan när han lämnade VD-posten för Apple i början av hösten. En av de mer intressanta artiklarna fanns då i Newsweek ("Exit the King" av Alan Deutschman, 5 september 2011, se länk nedan). Där synas bland annat mannens speciella ledarstil och personlighet, drivkrafter och risktaganden. Jag är inte säker på att jag själv skulle ha velat jobba för honom, men produkterna har som sagt haft sin inverkan på mitt liv fram till nu... Hur blir det i framtiden?

Newsweek om Jobs väg till ikonstatus

Filip & Fredrik bryter ny mark?

2011-09-22, Johan Lindahl

Den allestädes uppenbarande sig duon som byggt sitt influensimperium utifrån tämligen fria händer på Kanal 5, kan man tycka mycket om. Allt de rör vid blir inte guld eller ens godartat grus. Men när de är som bäst är de faktiskt en frisk fläkt. Jag talar om nästintill odelbara duon Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, som nu gett sig på en ny utmaning i form av nyhetsmagasinet "Breaking news" fyra kvällar i veckan. Klarar de av den takten? Jag har verkligen inte sett alla avsnitt och tror inte att det är en god idé att göra det, men av det jag sett, så är företaget inte helt hopplöst. Även om tittarsiffrorna tydligen är lägre än väntat.

Diskussionen om Silvio Berlusconi, den sydeuropeiske potentaten jag förmodar att jag inte är ensam om att njuta en smula av att förakta, igår kväll (onsdag 21 september) var i alla fall underhållande. Med god hjälp av gästerna Göran Hägg och Lydia Capolicchio. Och det efterföljande uppmärksammandet av somalisk kultur i Sverige inte heller ointressant.

Tittarfrågan "Vilken känd kvinna vill du helst ska åka dit för att ha hällt HIV-smittat blod över en pensionär?" kanske däremot bör förbigås med tystnad för den goda smakens skull. Borde. Men rubrikernas värld kan vara en källa till många infernaliska infall...

Tillbaka i svensk TV - och fullt ut på nätet

2011-09-16, Johan Lindahl

Jag har under en tid varit frestad att använda det här utrymmet för klagovisor i ett specifikt ärende och var på väg att inleda med "tydligen inte tillräckligt kommersiell för att Comedy Central i Sverige skulle fortsätta sända avsnitten fyra kvällar i veckan, med endast en dags fördröjning" (i stället för den veckas eftersläpning som gällde när Kanal 9 hade rättigheterna). Ett tag såg det ut som den inte alls fanns kvar i det vi om några år kanske med självklarhet benämner 'gammal-TV': "The Daily Show with Jon Stewart", nyhetsprogrammet som egentligen inte ska tas på fullt allvar, men ändå kan vara väldigt informativt om hur turerna går i amerikansk politik eller hur de viktigaste händelserna behandlas i deras massmedier. Showen handlar ju lika mycket om att driva med CNN, MSNBC och inte minst Fox News, som att slå hål i republikansk retorik eller demokratisk demagogik (med en viss egen lutning åt det liberala hållet, kan väl tilläggas). Nu är den plötsligt där igen i tablån och kanalen skyller frånvaron på sommaruppehåll, vilket är en intressant förklaring. Så långt sommarlov tog i alla fall inte TDS-redaktionen, enligt mina egna efterforskningar...

En annan god nyhet (hur ny den nu är) är att nu förefaller det fullt möjligt att se hela avsnitt på nätet igen, vilket varit begränsat under en längre tid - vilket kan vara ett alternativ med tanke på de sena sändningstiderna i tablån. Att se enstaka inslag på programmets officiella hemsida har fungerat även här, men inte hela, knappt halvtimslånga sessioner med allt satt i sitt sammanhang. I regel inleds magasinet med programledaren Jon Stewart kommenterande dagens aktuella händelser, ofta följt av rapporter från verkliga eller fiktiva fält med någon av redaktionens 'reportrar', av vilka engelsmannen John Oliver kanske är den mest profilerade. Och som kronan på moset, en intervju på i snitt sju minuters effektiv tid med någon aktuell författare, skådespelare eller makthavare av mer eller mindre igenkännbar status. Det är sällan tråkigt, däremot ofta underhållande - och allmänbildande.

(För övrigt; mycket av ovanstående gäller även spin-off-magasinet "The Colbert Report".)

Officiell hemsida för The Daily Show

"Oberoende" experter framgångsrika i fruktans tidevarv

2011-09-13, Johan Lindahl

Medieanalytiska magasinet "Listening Post" på TV-kanalen Al Jazeera English (även tillgänglig på webben - se nedan) är ofta intressant när jag har tid att se veckans halvtimmesprogram. Senast studerade de hur massmedierna i USA klarade av sin objektivitet efter terrorattentaten för tio år sedan. Inte så bra, vilket kanske inte är en nyhet. Mer specifikt synade "Listening Post" de oftast pensionerade militärer som kallades in av nationella nyhetsredaktioner för att analysera skeendet. Flera av dessa hade inte bara förberett sig genom "Pentagon Pundits Program" där experterna sammanstrålat i amerikanska försvarshögkvarteret för att diskutera de viktigaste punkterna som borde föras fram till allmänheten. De hade dessutom inte alltför sällan egna ekonomiska intressen i den då starkt växande försvars- och säkerhetsindustrin.

Ett "klimat av fruktan" gjorde både medier och medborgare i stort mottagliga för de budskap som levererades utan att filtreras nämnvärt av de stora amerikanska TV-bolagen. Reportern David Barstow från New York Times har tillbringat ett par år med att reda ut hur det gick till. Inte minst inför invasionen av Irak 2003 var uppgifter om massförstörelsevapen och andra argument för krigsförklaringen värdefulla för president Bush och hans administration, särskilt om de presenterades av personer som föreföll oberoende och objektiva - utan att egentligen vara det. Organisationen FAIR räknade ut att i nästan 400 intervjuer under ett par veckor strax före invasionen var det bara tre stycken där krigsmotståndare kom till tals. Inte bara etermedier utan även tidningar drabbades av balansproblem, däribland just New York Times som numera av många - inklusive de själva, förefaller det - anses ha genomgått sin svagaste journalistiska och minst kritiskt tänkande period efter 9/11.

Al Jazeera, som då var en relativt nyetablerad satellitsänd station för arabvärlden ogillades däremot starkt av Bush-regeringen, på grund av sin mer ocensurerade rapportering från Irak. Presidenten sägs ha haft tankar på att bomba deras högkvarter i Qatar, men avråtts från det drastiska steget av brittiske premiärministern Tony Blair. När kriget i Irak började gå sämre och skandaler som Abu Ghraib-övergreppen uppdagades återfick amerikanska media mer av sin 'tåga' och granskande förmåga.

Radioprogrammet "Medierna" i P1 den 10 september var för övrigt inne på samma spår, men lade tonvikten vid ett av undantagen; koncernen Knight Ridders redaktion i Washington som ställde fler kritiska frågor i sammanhanget än genomsnittet av kollegerna. Vilka var de? Kompletterade information från Wikipedia: 32 dagliga nyhetstidningar publicerades av koncernen som då utgjorde landets nästa största dagstidningsutgivare fram till 2006, då den köptes upp The McClatchy Company som sedan sålt av flera av dess tidigare publikationer.

"Listening Post" nagelfar amerikanska medier efter 9/11

Relaterat tema: Tema: Journalister

Barnprogrammen goes crossover: Artikeln som inte blev jätterolig

2011-08-17, Anders Lindahl

Jag föreställde mig en dag att jag skulle skriva en sådan där rolig lista som de har på cracked.com och andra ställen. Temat var "barnprogram som slår sig ihop", och tanken var att det hela skulle bli väldigt lustigt och inte minst lite mer omfångsrikt än ... två punkter. Nu blev det inte så.

Visst, om Händige Manny och Byggare Bob startade en gemensam firma med alla sina talande verktyg och fordon så skulle de ju dominera fixarbranschen totalt, men så värst komisk är väl inte idén? Och de där ursprungligen tyska grisarna som är så himla entusiastiska över allt de ser är rätt komiska i sin präktighet, men vilken karaktär skulle stå ut med att hänga med dem? Möjligen Piggly Winks, men han är ju också rätt präktig. Inga gapskratt där, direkt.

Nej, det bidde ingen lång lista. Här presenteras istället i bloggformat en artikel som aldrig riktigt blev en artikel. Eller särskilt lustig ...

Ingress:
Superhjältar och scifi-karaktärer möts ju ofta, varför inte figurer i populära barnprogram? Ja, hur skulle de bli om småttingarnas favoriter gjorde gemensam sak?

Blorri!
Här besvaras många barns viktigaste fråga: vem är snabbast av Rorri (en racerbil med vinnande stil) och Blixten McQueen? Eller inte, faktiskt. Under den stora tävligen på Silverringen kolliderar de två röda vrålåken och bitarna hamnar huller om buller. Av det bästa från de båda bilarna byggs något nytt: Blorri!

(Av de sämsta bitarna konstrueras i lönndom också Rixten, Blorris arrogante och tanklöse nemesis.)

Specialleveranser under vattnet
'Det händer nåt spännande snart,
När Postis och Tess levererar post under vattnet!'

Risk för blöta brev och många skratt när den lilla forskningsubåten Tess och allas favoritbrevbärare Postis Per gör gemensam sak.

(Tess kompis Ubbe får väl hjälpa den där göteborgska sjöhästen med att valla ... vad han nu vallar. Sjöstjärnor?)

Nej, som ni märker. Det blev ingen hit det här. Men i bloggen kan man väl lägga vad för skrutt som helst?

Det här är roligt

Zombies och Seabrooks

2011-06-22, Andreas Hallgren

Ordet "zombie" introducerades i det engelska språket av journalisten William Buehler Seabrook (1886-1945). Seabrook skrev ett flertal reseskildringar från olika platser i världen, provade att äta människa hos kannibaler i västafrika (och ansåg att det smakade ungefär som kalv), umgicks ett tag med ockultisten Aleister Crowley, och skrev en hel del om satanism, häxkonst och voodoo.

Seabrooks reseskildring från Haiti, där han berättade om zombies, hette "The Magic Island" och är grunden till dagens temafilm "White zombie".

Relaterat tema: Tema: Zombieveckan 2011

Zombies eller zoom-bies?

2011-06-21, Andreas Hallgren

Zombies är lätta att springa ifrån. De släntrar omkring med händerna framför sig, grymtar lite och tappar ibland en arm eller ett ben. Om de inte vore så förbenat många skulle de inte vara något hot alls. Åtminstone var det så vi brukade se på de levande döda.

Men i och med Zack Snyders remake "Dawn of the dead" (2004) förändrades det hela, när zombies blev zoombies. Nu var de snabba rackare helt plötsligt. Och de stackars överlevarna som förr så lojt kunnat stå och vänta på att sätta en kula i pannan på angriparna fick nu springa de också. Mer action blev det, men inte givet så värst mycket otäckare. Levande döda ska väl inte behöva ha så bråttom. Det sägs ju ändå att det är de saktfärdiga som ska besitta jorden

Förresten: En zoombie kan visst även vara en babyfilt till bilen. Det är nog så fel det kan bli det.

Relaterat tema: Tema: Zombieveckan 2011

Är vår zombie-beredskap god?

2011-06-20, Andreas Hallgren

Den amerikanska smittskyddsmyndigheten Center for Disease Control fick i maj i år lite extra uppmärksamhet kring ett pressmeddelande. De gick nämligen ut med direktiv kring vad man ska göra i händelse av en zombie-attack.

De poängterar visserligen i texten "Preparedness 101: Zombie Apocalypse" att mycket av kunskapen kring hur man skyddar sig mot zombies också kan vara nyttig i händelse av andra katastrofer som orkaner och jordbävningar, men det känns ändå skönt att en myndighet tar sitt ansvar när de levande döda kommer för att äta våra hjärnor.

Men vad gör vårt eget Smittskyddsinstitut åt saken egentligen? Inte en enda träff på "zombie" på smittskyddsinstitutet.se!

Relaterat tema: Tema: Zombieveckan 2011

Sommar, sol och zombies

2011-06-17, Andreas Hallgren

Det är dags för temavecka igen på russin. Nästa vecka kommer vi prata zombies. Vi har visserligen redan recenserat 19 zombiefilmer, men några till skadar ju inte. Så inom kort blir det mer Romero, lite Lucio Fulci och några franska zombies och säkert en del annat också. På måndag kör vi igång. Tills dess kan du läsa vår senaste recension, Bergmans "Nattvardsgästerna". Det är inga zombies i den dock.

Relaterat tema: Tema: Zombieveckan 2011

Kenny Powers i Mexiko

2011-06-11, Anders Lindahl

Ja, nu när hela Battlestar Galactica äntligen är genomtittad (och mäkta intressant är den, precis som "alla sa"!) har man ju äntligen med gott samvete kunnat fokusera på annat seriestoff.

Som andra säsongen av "Eastbound and Down", serien om den nerdekade basebollföredettingen som pendlar mellan överdrivet ego, galna utsvävningar och stunder av insikt. Om möjligt ännu mer politiskt inkorrekt än första säsongen, men också lika osannolikt sympatisk på sitt osympatiska vis. Kanske inte en serie för alla, men Kenny Powers äventyr i Mexiko bjuder på många asgarv, en kul roll för Don Johnson, en kul miniroll för Matthew McConaughey och, slutligen, lite closure.

Relaterad film: Eastbound & Down - Säsong 4

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>