Blogg / Nyhetsarkiv

Minnesvärda morsor inför mors dag

2011-05-26, Anders Lindahl

I en blatant idéstöld från morgonsoffans CG Karlsson presenteras här några minnesvärda morsor på vita duken, inför den stundande morsdagen:

Alla morsorna i Föräldraskap (1989).
Ron Howards bästa film handlar både om morsor och farsor och deras avkomma, så kanske kan den också bli aktuell inför en fars dag-lista. Allra bäst bland morsorna är nog Dianne Wiest.

Jennifer Connelly i Dark Water (2005).
En hyfsat ryslig rysar-remake, men kanske framför allt ett starkt porträtt av en ensamstående morsa från Jennifer Connelly.

Cate Blanchett i The Gift (2000).
En hyfsat ryslig rysare, men kanske framför allt ett starkt porträtt av en ensamstående morsa från Cate Blanchett.

Frances McDormand i Almost Famous (2000).
2000 var ett bra år för ensamstående morsor på vita duken. "Don't take drugs" skriker Frances efter sin son när han helst av allt vill verka cool, men hon har betydligt fler nyanser än oroad och pinsam.

Ellen Page och Jennifer Garner i Juno (2007).
Den ena ska föda barnet, den andra ska ta hand om det, båda är de jättebra i en väldigt charmig film om (mestadels framtida) mödraskap.

Monstermorsan i Aliens (1986).
Dels finns det förstås ett tema om hur Ripley blir inofficiell styvmorsa till Newt i Camerons actionmästerverk, men den morsa man minns allra bäst är förstås alien-morsan på slutet.

Linda Hamilton i Terminator 2 (1991).
Vi avslutar med en Cameron-film till. För den som tycker att den egna morsan ställer hårda krav finns här en ögonöppnande jämförelse. Och mitt i tuffheten är hon ändå verkligen en övertygande morsa.

Och nej, jag har inte missat ett enda bra exempel. Jag kommer verkligen inte komma på en massa fler bra filmmorsor i samma ögonblick som jag klickar på OK. Säkert inte...

Ett par icke-recensioner

2011-05-18, Anders Lindahl

Jag har ganska nyss sett ett par halvnya filmer som jag inte kommer hinna skriva något längre om, men som hjärnan envisas med att tänka tillbaka på. Något litet måste jag nog ändå plita ner...

I "Unthinkable" går förhörsexperten Samuel L Jackson loss på en terrorist med alla till buds stående medel för att luska ut var han har gömt tre atombomber. Om filmen gör ett statement om tortyr så är det inte särskilt tydligt. Snarare tar den frågan till sin absoluta spets och låter samtidigt alla föra sina egen talan, inte minst terroristen. Överraskande brutalt och ganska välspelat. Intressant!

I "The Joneses" flyttar Demi Moore och David Duchovny in med två nästan vuxna barn i ett förmöget område. Så förmöget att det faktiskt kan löna sig att plantera in en låtsasfamilj vars uppdrag är att inspirera grannarna att köpa samma dyra prylar som de "demar" för den intet ont anande reklampubliken i verkligheten. Också intressant!

På jakt efter den barnvänliga naturfilmen

2011-04-12, Anders Lindahl

Ja, naturen är förunderlig att beskåda. Det förstår minsta barn! Vilket gör det lite underligt att det ska vara så svårt att hitta häftiga naturfilmer som avhåller sig från att försöka traumatisera de små parvlarna.

Treåringens därhemma fascination för havets liv borde inte vara så himla svår att tillgodose när det finns en sådan uppsjö av fantastiska serier och filmer, både nytt och nyutgivna klassiker. Men vad händer?

'Den här kommer du nog gilla, Lilleman! Oceans heter den.'
Och jodå. Fantastiska bilder från en förstummande värld. Plus fiskare som snittar ryggfenan och stjärtfenan av hajar och låter dem hjälplöst sjunka till havets botten. CGI, visst, men det är nog hajen mest glad för.

Att Planet Earth och BBC:s förövning Blue Planet inte missar något tillfälle att påpeka att i naturen är man alltid i farozonen är väl allom bekant. Men hur såg det ut förr?

'Åh, vad roligt att få hem Jacques Cousteaus gamla klassiker! Det här måste väl vara ganska snällt, även om de röker som de proverbiala borstbindarna?'
Mja... kan man verkligen bara 'inventera' fiskbeståendet i en lagun genom att köra lite dynamitfiske och se vad som flyter upp, eller sjunker till botten? Wtf?
Eller: 'Varför gjorde dom så...?'

Vi har förstås Disneys försnällade release av nämnda Oceans, alltid något. Men var är 'snäll-läget' på Blu-rayutgåvorna av till exempel BBC:s statusproduktioner, som det borde vara en barnlek att ordna, no pun intended?

Relaterad film: Den tysta världen

Håkan Juholt - The Movie

2011-04-01, Anders Lindahl

Tydligen anser Socialdemokraterna att deras nya frontman inte har presenterat sig ordentligt för svenska folket, för nu avslöjas planerna om att Håkan Juholt ska lanseras som potentiell landsfader i form av en ambitiös dokumentär.

Filmen, vars titel ännu inte är fastslagen (törs man gissa på det raka och enkla "Filmen om Håkan" eller kanske något med "Landet..."?) ska enligt dess regissör (fornom Guldbaggenominerade Allan Reholt) till stor del handla om ett Sverige i förändring under de senaste decennierna, där 'karaktären' Håkans världsbild och värderingar formas och etableras. Dramatiserade scener ska varvas med arkivmaterial.

"Det blir oundvikligen en politisk film," säger Reholt i pressmaterialet. "Men framför allt en film om en människa, om allmängiltiga ämnen och frågor, och om en gyllene medelväg som alltmer asfalterats om till en framgångens Autobahn."

Förhoppningsvis blir det här lustigare än det låter. Huruvida det är möjligt att hitta distribution är en annan fråga. Rimligen måste den TV-kanal som eventuellt nappar balansera upp det med en betraktelse över Reinfeldt. Men om inte annat har väl sossarna en YouTube-kanal...

[2011-04-02: Ja, det här var ju alltså på skoj. Första aprilskoj, enna.]

Oscarprofetior i sista stund

2011-02-28, Johan Lindahl

OK, ska man ändå försöka förutsäga något om fördelningen av årets Oscars? Jag har inte sett hälften av de numera tio nominerade filmerna i bästa film-kategorin, till att börja med. Och som vanligt inga av kortfilmerna... Bara för sakens skull, om jag nu ändå försöker hålla mig vaken ett antal timmar till för att se ceremonin, vilket händer med jämna mellanrum, så drar jag till med ett par mer eller mindre okvalificerade tips, strax före starten av själva galan...

Många tror på "The King's Speech" som stor segrare, men är den inte för brittisk för att ta hem alltihop? Jag har inte sett den än, men spekulerar vilt och satsar på att de får huvudrollspris för Colin Firth, manus och kostymdesign. Av någon anledning drar jag till med "Black Swan" som bästa film, utan att ha sett den heller. Och Natalie Portman får antagligen kvinnliga huvudrollspriset. Det är väl dags för henne, helt enkelt. "The Social Network" som jag HAR sett, får nöja sig med att belönas för bästa manusadaptering (Aaron Sorkin) trots alla övriga kvaliteter. Och Hailee Steinfeld blir en ovanligt ung birollsvinnare bland damerna, även om hon egentligen har huvudrollen i Coen-brödernas västern "True Grit". Bästa utländska film lär bli "Biutiful" av min gamle favorit Iñarritu - och nej, den har jag fortfarande inte tagit del av själv.

"Inception" måste prisas på något sätt av juryn, och det kommer troligen att hända i tekniska avdelningar som art direction, visuella effekter och ljudmixning, men kanske även för musiken av Hans Zimmer. Dokumentär? Tja, den enda jag kan bedöma är "Inside Job" och eftersom jag gillar den gissar jag med hjärtat och ger den statyetten på eget bevåg, även om det påstås att "Exit Through the Gift Shop" ska vara en liten pärla också. Jag plöjer överhuvudtaget inte ner någon prestige i de här profetiorna, som med erfarenheten som bas borde ge högst 50 procents utdelning. Fortsättning följer...

Rojalistiskt rus på röda mattan

2011-02-28, Johan Lindahl

Kungligt. Som de säger i en aktuell reklamfilm. Oscargalan 2011 slutade i något slags rojalistisk yra när "The King's Speech" i linje med flera förhandstips tog de mest prestigefyllda priserna. Bästa manliga huvudroll (Colin Firth), bästa regi (Tom Hooper, ej att förväxla med Tobe), bästa manus direkt för duken (David Seidler) och inte minst bästa film allt som allt. Annars regerade "Inception" i den tekniska avdelningen med fyra gubbar för bland annat foto. Aaron Sorkin belönades i den andra manuskategorin, byggt på förlaga, för "The Social Network" och Natalie Portman infriade förväntningarna med sitt kvinnliga huvudrollspris för "Black Swan".

Birollsbugningarna gick till Christian Bale respektive Melissa Leo, båda för "The Fighter". "Inside Job" blev bästa dokumentär och bästa utländska film var något överraskande nordisk, Susanne Biers "Hämnden" med Mikael Persbrandt som affischnamn. Randy Newman fick sin andra sång-Oscar efter 20-talet nomineringar för sitt bidrag till "Toy Story 3". Det var kalla fakta om de högst profilerade vinnarna. Hur fungerade själva showen och den svenska sändningen, rent subjektivt? Återkommer...

Fler fakta från IMDb om pristagarna

Relaterad film: King's Speech

De dryga, de dråpliga och de döda - mer om Oscar 2011

2011-02-28, Johan Lindahl

Distanslöst och totalt okritiskt - det känner vi igen. "Intervjuerna" på röda matten utanför festlokalen i Los Angeles är i regel inte värda mer än ett enstaka öronkast då och då. Men de flesta spanar väl framförallt in kostymer och framförallt klänningar. Men modereporter är något jag aldrig aspirerat på att bli... Spontant uppfattade jag i alla fall Natalie Portman och Marisa Tomei som stiligare än genomsnittet de gånger jag var uppmärksam på skeendet.

Halvt koncentrerat följde jag delar av Kanal 9:s uppvärmning med radarparet Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. Så dags var de en dynamisk duo med svada att matcha sina amerikanska kolleger i branschen. Men efterhand, mest märkbart frampå morgonkvisten, föll de delvis offer för sitt aningen desperata behov av att markera distans och rabbla rykten om rollinnehavarna, oftast inte klargjorda eller belagda på ett tillfredsställande sätt.

Värdarna på scen har redan fått på huden i direktsändning av just Filip & Fredrik, liksom i twitterflödet. Och jag vet inte hur de resonerat; Anne Hathaway spelade ut ett melodramakomiskt register med varierat resultat medan James Franco var så kraftödande kallhamrad att han måste ha siktat på att parodiera bilden av en bratpacker i branschen.

Vilka gjorde annars intryck från scenen, på gott och ont?

Äldst: Kirk Douglas närmar sig 100 år och när han sköts in på en skottkärra eller möjligen själv stapplade in på scenen drabbades jag omedelbart av en obehaglig association till Gary Oldmans rollfigur i thrillern "Hannibal". Ursäkta, den bara kom. Men visst hade legendaren Douglas fått några roliga repliker att arbeta med, även om de artikulerades fram med tydlig ansträngning.

Svulstigast: Jag har all respekt för Melissa Leo, särskilt efter åren i "Uppdrag mord", men var inte hennes tacktal på gränsen till kriminellt utdraget och 'I REALLY like to thank the Academy'-inställsamt?

Smartaste filmhistoriska referens: Aaron Sorkin klämde omgående in satiren "Network" från 1976 när han tog emot gubben för sitt förlagebaserade manus till "The Social Network". Överhuvudtaget var han föredömligt distinkt och effektiv, men lite för mycket av namnrabblare även han.

Mognast: David Seidler var behagligt behärskad men torrt underhållande när han fick pris för sitt manus till "The King's Speech", en process han inledde för 30 år sedan, sägs det.
- My mother always said I was a late bloomer...

Mest udda kombination prisutdelare: Russell Brand och Helen Mirren. Två britter, men annars två olika temperament och generationer som matchades hyfsat effektivt.

Mest iögonenfallande skägg: Christian Bale, givetvis. Siktar han på medlemskap i salafisterna eller någon katolsk orden? Kul dialekt har han ju också, inser jag nu. Är det Wales han härstammar ifrån?

Mest innantill-läsning: Colleen Atwood, kostymör för "Alice i Underlandet" tog verkligen det säkra före det osäkra och såg sällan upp från fusklappen.

Mest politiskt laddade kommentar: Konkurrensen var knappast överflödande, men Charles Ferguson, regissören till dokumentären "Inside Job", beklagade att ingen finansman hittills hamnat i fängelse för sin roll i den stora kraschen 2008.
- Det är fel.
Och Oprah Winfrey (ja, faktiskt) ska ha stilpoäng för frasen "the best movies that did not let us escape" när hon introducerade kategorin.

Ärligast? Randy Newman fick sin andra Oscar för bästa originalsång. Första gången det hände efter ungefär 37,5 försök, brände han av den omedelbara klassikern "I don't want your pity". Nu konstaterade han att han så gärna ville göra "bra TV" och helst inte räkna upp ett antal namn, men samtidigt kände sig skyldig att ändå göra det senare...

De dödas parad: God nyhet - applåderna verkade ha bannlysts till dess att alla namn passerat. Mindre god nyhet - Celine Dion som stämningsanslagare. Claude Chabrol, Pete Postlethwaite, Dennis Hopper, Lena Horne och Leslie Nielsen var några av de hädangångna, vilket uppenbarligen inte imponerade på Filip Hammar. Vad sade han egentligen? 'Inget kanonår för in memoriam'? Undrar hur länge han kommer att få förklara exakt vad det innebär...

Allt flyter...ihop

2011-02-08, Johan Lindahl

Så var det slut igen. Göteborgs internationella filmfest, som jag missat några gånger när jag varit borta från landet men annars är något som lyser upp vintern. Sedan är det ständiga dilemmat att man bara skrapar på ytan och chansar sig fram i det omfattande utbudet. "Att ta del av allt på festivalen är omöjligt, att söka trender är meningslöst och att missa höjdpunkter är ofrånkomligt" sammanfattade Gunder Andersson i Aftonbladet i söndags (6 februari). Jag kan bara instämma. Teman finns ju alltid, som man kan välja att fokusera på - eller inte. Själv har jag i år helt försummat både rumänska nya vågen och det kufiska men kuriosa-relaterade Red Western-spåret med gamla äventyrsfilmer från kommunistblocket. Det har jag inte så dåligt samvete för, men möjligen borde jag ha ansträngt mig mer för att se mer av 9/11-temat.

En personlig målsättning brukar vara att se något från varje världsdel och det tror jag lyckades den här gången. Med en kombination av biobesök och inventering av festivalens videotek för murvlar blev det sammanlagt 13 eller 14 filmer, om jag räknar rätt nu i hastigheten. Att avgöra vad som verkligen kan ha ett bestående värde riskerar givetvis att bli godtyckligt; särskilt om du åtminstone för tillfället fått en överdos av globala sociala problem och existentiell ångest. Hur är det nu, är exempelvis mexikanska "Abel", regisserad av skådespelaren Diego Luna, en liten pärla eller ännu en parentes bland andra medelmåttor i mängden? Den svenska novellfilmen "Tvillingen" gav mig ännu mer huvudvärk (eller om det var akut magsår). En halvtimmes historia som både är fyndig och frustrerande. Idén med ett alter ego som föds genom halsen och utmanar sin forne fysiske värds självbild är nog originell och möjligen fullkomligt genial, men den här gången stod just den mig upp i...halsen.

Vanligtvis brukar jag prioritera fram åtminstone tre visningar på festivalens kronjuvel Draken, men i år räckte det med en och det blev "Blue Valentine" som var en värdig final för min del. Annars påminns jag om att Capitol är en rymlig och lagom stor biograf medan Stadsbiblioteket och Pusterviksteatern är funktionella för ändamålet, men inte mer. Aftonstjärnan var faktiskt en ny bekantskap som jag hittills undvikit av praktiska skäl eller något annat lättjerelaterat, men den har sin charm.

En av årets utlovade höjdpunkter var geniförklarade manusförfattaren Charlie Kaufmans seminarium, som jag totalt bommade eller med tveksamhet valde bort. Annat som gick mig förbi var storfilmer som den snabbt fullbokade "Black Swan", men den liksom andra högprofilerade produktioner à la "Flickorna från Dagenham", japanska "Norwegian Wood", Clint Eastwoods "Livet efter detta" och brittiska "The King's Speech" lär ju vara möjliga att se vid ett senare tillfälle om man så önskar. Men apropå den sistnämnda; kan den verkligen vara så bra som ryktet säger - hur kul är kungahusskildringar egentligen, om de inte innehåller en stadig dos dekadens, dödliga ambitioner och regelbundna dekapitationer?

Relaterat tema: Tema: GIFF2011

Majewski målar på megaduk

2011-02-05, Johan Lindahl

- Folk har sagt till mig att filmen behöver ses flera gånger...
Polske regissören Lech Majewski är medveten om att hans film "The Mill and the Cross" inte är den mest konventionella som skapats på senare år. När han möter publiken på Göteborgs filmfestival, vid en visning på biograf Capitol berättar han gärna om sin långvariga fascination för 1500-talsmålaren Peter Bruegel, vars verk "Way to Calvary" ligger till grund för hela filmen, på ett väldigt synligt sätt.

Arbetsprocessen tog tre år, avslöjar Majewski, inklusive turnéer på landsbygden i länder som Polen och Tjeckoslovakien för att hitta rätt inspelningsplatser och inte minst statister. Målningen innehåller hundratals individer. Bruegel var också väldigt 'modern' enligt regissören som försöker förklara hur flera olika perspektiv använts i fresken, något som vilseleder ögat. Postproduktionen krävde flera personers arbete med datorer och blue screen under två år och han är imponerade av sina unga medarbetares tålamod och hängivenhet. Varför valde han just den här konstnärens verk som inspirationskälla och matris då?
- Jag älskade Bruegel redan i tonåren. Han hade en speciell dragningskraft på mig. Du kan 'gå in' i hans målningar och stanna i dem, till skillnad från modern konst som vill kasta ut dig, hävdar Majewski med ett snett leende.

Bruegel ville också enligt honom beskriva hela världen, både genom det vardagliga och det historiska perspektivet. Han porträtterade godhet och ondska, bibliska motiv och sin egen tids verklighet - samtidigt. Majewski målar själv ibland och komponerar även musik. Däremot är han inte överdrivet intresserad av utdragna dialoger, vilket märks i filmen.
- Jag gillar riktiga ljud, men inte ord som kastas emot dig hela tiden, klargör han och påpekar att ljuden vid klippningen av materialet kan skapa kompositioner i sig.
I filmen syns konstnären själv (spelad av Rutger Hauer) vandra omkring och betrakta livet som han vill åskådliggöra, samtidigt som hans arbete kommenteras av andra (främst en man spelad av Michael York). Sådant stämmer med verkligheten i den betydelsen att konstnärer ofta utför sitt arbete i det öppna och andra kikar över axeln på dem under tiden. Men det behövs också något sådant som narrativt grepp i en film av den här typen, precis som en kriminalhistoria kräver en 'whodunnit', frågan om vem som är skyldig, förklarar Lech Majewski. Vars egen senaste skapelse alltså kan förefalla en aning mer krävande än en typisk deckare. Själv räknar jag i alla fall inte med att få se något liknande det närmaste året...

Recension: The Mill and the Cross

Relaterat tema: Tema: GIFF2011

Ljudet av två händer som klappar

2011-02-04, Andreas Hallgren

Att klappa med händerna som en form av gillande har en uråldrig historia. I de allra flesta fall applåderas någon som utfört något man tyckt om. Skådespelarna applåderas efter att pjäsen är slut, musikerna när stycket är slut och, av någon märklig anledning, piloten på charterflyget när denna har landat planet. Gemensamt är att den som är orsak till applåden finns i rummet och kan höra den. Att visa sitt gillande och ge beröm är liksom hela poängen med klappandet.

Filmer applåderas däremot sällan, just för att döda ting som en filmremsa har svårt att ta beröm. Förutom på filmfestivaler där det applåderas utan hejd. Visst, möjligheten att filmskaparna själva finns i salongen är större på en filmfestival än på en vanlig onsdagskväll på den lokala biografen, men så vanligt är det ändå inte. Ändå applåderas det. Som till exempel vid den riktigt dåliga film jag såg igår, där applåderna mest måste varit av ren artighet. Vem man var artig mot är oklart för någon filmmakare fanns inte i närheten. Jag förhåller mig oartig.

Vad tycker du? Bör man applådera efter en film?

Relaterat tema: Tema: GIFF2011

<< Tidigare 10 Nästa 10 >>